Ola Nilsson och Hanna Jönsdotter, vore ett par, som hedrat Madenvägen genom att vid densamma fullborda sin livsgärning. Vad Ola Nilsson beträffar, var han född den 7/2 1847. Han hade djupa rötter i bondejorden och hade från barndomen fått lära sig, att ta sin föda ur jord och djur. Detta urgamla sätt att leva, fortsatte han med i de små omständigheter, han hamnade i, när han som husägare slog sig ner bland gatans folk. Hans hustru, Hanna Jönsdotter, kom från någon av grannbyarna norr om. Av vad som om henne är sport, är endast det som hennes enda barn, en son, längre fram i livet en gång yttrade.
”Hon var född i ett fattigt med gudfruktigt hem, där hon jämte sina syskon framlevde sina lyckliga barnaår och fick åtnjuta förmånen att bli konfirmerad av den framstående läraren Adrian. De religiösa anlag hon förut hade blevo genom hans undervisning stadgade och starkare. Hennes själsliv blev mer behärskat under dessa hennes ungdoms år och hon tyckte om att höra Guds ords förkunnare, hon var en ovärderlig hjälp för oss. Som liten bar hon mig på sina armar och uppsände brinnande böner till Gud för mig. Jag kan nu inte annat än instämma i vad en vis man en gång yttrade, ”Det är omöjligt för en son att gå förlorad, för vilken moder har bett så många böner”.
Ola Nilsson och Hanna Jönsdotter blevo begåvade med endast ett barn, som fick namnet Nils och han var en av de begåvningar som under tidens lopp sett dagens ljus vid den s.k. Madens väg. Men han hade haft oturen att födas, i en för begåvade barn, svår tid. ”han skall bli präst” sade hans moder, som drömde högt om sin son, och frågan är om inte det betyg, den nye läraren Östberg hade färdigskrivit den sjuttonde december år 1886, då Nils, som trettonåring avslutade sin skolgång, toppar alla rekord i Rinkaby skolas historia. Sju stora A och fyra små. På grund av tidens fattigdom, blev det ej mer studie för ynglingen, utan han kom i lära hos en hantverkare och utbildade sig till vagnmakare. Yrket lärde han sig, med den tidens noggrannhet hade svårt att föda sin man, och det slumrande anlag för dysterhet och tungsinne, som mer eller mindre finns hos varje människa gjorde sig med tiden gällande.
Föräldrarna var som förut sagts ättlingar ur den tidens allmoge, och hade fått lära sig den nu bortglömda konsten att rätta mun efter matpåse. Ur en liten jordplätt, som bestod av ett tunnland sur utskuren torvjord, den han för en summa av 400 kronor fått rätten att disponera i sin livstid, tog han sin huvudsakliga föda för sig och sin familj. På ett sätt höjde han sig dock är menig man. I ett bås vid gaveln till sitt hus, hade han en ko, och det var då liksom ett rikedomsbevis och tecken, att han var något trappsteg över vanlig man.
Betor och korn fick han att växa på den, genom hårt arbete, utdikade torvlotten. Värre var det med sommarbetet, det han själv ej ägde. Men han fann råd. På en kärra med ett hjul, en man kunde skjuta framför sig, lade han lien och körde ner till sjön. Invid stranden växte rörvassen med sina gröna kraftiga skott och sin söta smak, ett idealiskt kofoder både närande och mjölkdrivande, kunde jämföras med klöverbete. Kärran parkerade han vid stranden. Rörvassen fick han ej röra, den var böndernas egendom, och användes till deras tak. Längre ut i sjön växte en annan sort av vass. Bladlös sköt den upp långa skott ur dyn, och var allmän egendom. Vattnet går honom till midjan när han skär. Kärve efter kärve buntar han ihop, och när han har vad han orkar rulla hem slår han ett snöre runt dem och drar dem upp till kärran. Hemkommen skär han i kärvarna små korta bitar med en praktisk inrättning som ännu kan beskådas i byn på vissa platser. En kärve kunde på ringare tid än en minut förvandlas till små kortare bitar av några centimeters längd. En aning gröpning ovanpå, och kon hade foder och de själva mjölk för dagen. Detta sätt att leva, tobak på hustomten, föda för kon och kanske potatis på torvlotten till dem själva plus den inkomst, sonen kunde få ur sitt yrke, gav dem en ytterst nödtorftig bärgning.
Hanna Jönsdotter slutade sina dagar den 11 januari 1911, och hennes son vagnmakare Nils Olsson, höll ett av sina gripande tal, som tack vare omtänksamma grannar ännu är bevarade. Ola Nilsson som var född 7/2 1847 levde ännu i aderton år, han dog den 12/5 1929.
Deras hus står sedan femton år öde, men väl underhållet av den nuvarande ägaren. På den tomt Hanna Jönsdotter med stor omsorg odlade tobak, växer nu annan gröda, men den torvmark Ola Nilsson med stor möda höll öppen och odlingsbar, har sen många år med sina igenvuxna diken återgått till naturen, och det gräs som där nu växer, behagar knappast en ko spisa.
Deras son Nils levde ensam efter faderns död, och arbetade i sitt yrke, så länge hälsan stod bi. Liksom sin far, tog han delvis sin bärjning ur sjön. Han var den sista av byns män, som från sjön bar hem buntar av ål, dem han med sitt tränade öga kunde upptäcka, när de under varma sommardagar solade sig i vassarnas då klara grusbotten. Han var född 15/2 1872 och slutade sina dagar den 4/1 1955.
Författare: Enar Johnsson
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1970
(Kommentar av administratör: Min morfars far Starke-Sven fångade ål i Rörsbäcken från Hammarsjön och ända upp i Gälltofta, mer om detta i en annan historia).