Själv minns jag inte så mycket av henne för jag var bara 6 år när hon blev änka och flyttade från Massa-gården och Rinkaby. Så det mesta av vad jag vet om henne är vad jag hört Mor och andra äldre människor berättat.
Hon hette Johanna Nilsson och kom som lärarinna till Rinkaby 1880, men hade då inte tagit den examen som de nya skollagarna från 1842 fordrade. När man valde henne, lovade hon, att följande år ta denna examen. Det gjorde hon också (den tog endast 3 månader på den tiden) och så fick hon platsen.
Någon småskola hade församlingen inte ännu. Man hyrde ett rum hos Per Svensson (det hus som nu ägs av Alfons Carlberg). Hyran för ett större rum till skolsal kostade 65 kr om året och ett litet rum vid sidan om åt lärarinnan kostade 15 kr om året.
Första lärarinnan i Rinkaby var Karna Persdotter (Skole-Karnan). Hon hade 210 kr om året i lön och gick förmodligen omkring i gårdarna och undervisade barnen. Om henne vet jag inget mera. Antagligen var hon en kvinna från byn, som lärt sig läsa och skriva därför ansågs kapabel att undervisa de små barnen.
Ola Persson skriver i sina anteckningar, att han de första skolåren gick för en gammal soldat som hette Strömberg. Han var dragon och en duktig karl.
År 1883 byggdes en ny småskola (den som Erik Andersson på motorverkstaden nu bor i). Den byggdes av Tuve som var far till Sven Nilsson (Tuas Sven).
Byn köpte huset inredde skolsal där och arrenderade ett stycke jord utanför Ola Svensson till lekplats. Ola Svensson var Sven Olssons far och jorden tillhörde Bygården.
Det var till denna småskola Johanna Nilsson kom och blev lärarinna när hon tagit sin examen. Men hon måste de första åren alternera mellan Gälltofta och Rinkaby. Gälltofta-borna hade i många år varit förargade över att deras barn alltid skulle gå ända till Rinkaby skola. Så nu hade de hyrt en skolsal och så fick lärarinnan i småskolan en ena veckan undervisa båda byarnas barn i Rinkaby och nästa vecka ta barnen i Rinkaby med sig och traska till Gälltofta. Då kivade barnen ofta om att få hålla lärarinnan i handen medan de gick.
Hon var omtyckt av barnen, Johanna Nilsson, för hon var glad och pigg och de sjöng ofta med henne medan de gick.
Men det dröjde inte mer än ett par år förrän Gälltofta-borna med sina stridbara representanter i kyrkostämman, som på den tiden hade hand om skolfrågor också, Mårten Nilsson och Fajer Mårtensson, hade byggt en småskola hemma i byn och den fick nu egen lärarinna. Så slapp barnen och lärarinnan i Rinkaby gå till Gälltofta.
Det dröjde inte länge förrän den unga lärarinnan hade blivit mycket populär i Rinkaby. Ja, om ett par år lade hon beslag på den rikaste bonden i byn, Matts Svensson på Massagården. Han var gammal ungkarl, den äldste av fyra bröder. Han var också med i kyrkostämman och hade tillsyn över skolorna, så han hade goda tillfällen att träffa lärarinnan. Och snart satt hon som fru på Massagården.
Massagården (Nr 14), Strädet 26, Rinkaby. Bild lånad av Christian & Malin Östh (nuvarande ägarna).
Malisen påstår, att hon tvingade honom till giftermål genom att inbilla honom att hon var gravid och att han var far till barnet. Förmodligen kunde det ha varit sant, eftersom han gick i fällan. Men hon fick aldrig något barn varken då eller senare.
Nu började ett annat liv på Massagården. Johanna hade blivit en rik och fin fru och det visade hon på alla sätt. Jag kan ännu minnas när hon reste med tåget till stan för att handla. Då gick alltid en av pigorna med och bar korgen till stationen. Men inte vid sidan om henne, å nej, tre steg bakom. Jag kan se henne för mig fin och elegant med huvudet högt och plym i hatten.
På Massagården var under hennes tid väldigt fina bjudningar. Fru Johanna visste hur hon ville ha det och hon kunde tydligen konsten att få Matts att lossa på pungen.
En gång skulle där vara en fin middag och en hel del fint folk från stan voro bjudna. Då beställdes extratåg från Kristianstad för de förnäma gästerna. Matts hade aktier i järnvägen så det gick bra.
Tre pigor fanns på gården. Den ena skulle alltid vara inne för Johanna var fin fru. Men en dag förlorade Matts tålamodet med sin dyrbara fru. Han kom ut i köket med famnen full av hattar och kastade allihop på elden i den öppna härden, som var den vanliga köksspisen på den tiden.
Johanna & Matts (Bild lånad av Christian & Malin Östh) Matts & Johannas gravsten på Rinkaby kyrkogård.
Någon gammal man blev inte Matts Svensson på Massagården. Han dog redan 1908 endast 68 år gammal. Jag var bara 6 år gammal, men jag minns ännu vilken fin begravning det var med massor av folk. Jag satt med Lina (vår barnjungfru) på kyrkogårdsmuren, som skilde vår trädgård från kyrkogården.
Det blev inte så roligt för Johanna efter begravningen. Det befanns vid bouppteckningen, att hon ”inte var inskriven i sin mans fasta egendom”, som det kunde vara på den tiden. D v s hon ärvde ingenting av gården bara det inre lösöret. (Den lagen är nu borttagen).
Eftersom Matts inte hade några barn och inte ville att gården skulle gå ur släkten, där den enligt gamla papper skulle ha funnits sen 1400-talet, så skrev han gården till sina båda efterlevande bröder. De hade bott på gården alltid och hette Nils och Jöns.
Nu var goda råd dyra. Där skulle bli auktion på det lösöre som inte Johanna kunde ta med sig, när hon flyttade därifrån. Det blev bråttom i gården. Johanna reste till stan och köpte billiga tyger i lysande färger. Där syddes sängkläder i massor, som skulle säljas på auktionen. En väldigt stor auktion blev där med massor av folk och där såldes till rätt mycket pengar.
Johanna flyttade till Malmö. Men som hon blivit van vid att leva högt så räckte pengarna dåligt. Hon var ganska fattig när hon dog, den fina massafrun.
Det underliga är, att deras gravställe är intill grinden på kyrkogårdens sydsida. Den grinden Matts själv beställt hos smeden A.C Holmqvist. Matts var nämligen kyrkovärd. När han kom till Holmqvist den gången sa han ”Det behöver inte vara någon fin eller dyrbar grind, för det är bara de fattiga, som går den vägen. Vi andra går den stora vägen”.
Kyrkgrinden i den södra kyrkmuren som Smedmästar A.C Holmkvist tillverkade i början av 1900-talet.
Holmqvist har själv sagt att han blev så förargad på den rike och högfärdige bonden. När han gått beslöt han sig att han skulle göra en riktigt vacker grind till ”de fattiges väg” antingen han fick full betalning eller ej och det gjorde han också. Just här vid ”de fattiges grind” kom den stolte Matts och hans fina fru att få sitt sista vilorum.
Författare: Tyra Östberg
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1977