Året var 1906. Far och mor hade köpt nr 4 i Gälltofta, och tobaksodlingen borde bli en välbehövlig inkomst. Därför beställde far drivbänksfönster av en snickare, och tillverkade själv drivbänk. Fönsterna gjordes färdiga. Man inköpte linolja och brunt papper avpassat till fönstren. Papperet klistrades på träet, och när det torkat beströks pappret med linoljan.
Far lade ut drivbänken, grävde ett spadmål djupt, bredde ut hönsgödsel och lade åter jorden däröver. Såbädden jämnades fint, och när dagen för sådd var inne, kom Nymans Anna för att förätta det viktiga värvet, att ”så tobaksbänken”. Med sig hade hon tobaksfröet inknutet i en linnelapp. Fröet hade hon fått från fyra utvalda tobaksplantor, som tillåtits blomma och mogna. Fröet i linnelappen hade legat i fuktig sand något innan, så att frönas skal spruckit lite, och gjorde groningen lättare.
Efter att ha druckit kaffe tog mor och medhjälparen itu med bestyren. Fröet mättes upp med fingerborg, och blandades med torr sand för att såningen skulle bli jämn. Efteråt vattnades det sådda, och drivbänksfönstren togs fram och lades över bänken. Till sist tog man fram hoprullade halmmattor varmed man täckte över drivbänken. Halmmattorna hade mor knutit av långhalm och segelgarn. Efteråt dracks kaffe på nytt. Jag var väl fyra år då och borde blivit en smula förvånad över att de tog sig så god tid med prat och kaffe så mitt i veckan, vilket var mycket ovanligt. Men tobaksbänken var ju en oerhört viktig del i tobaksodlingen.
Halmmattorna gav skydd på natten, men togs av på dagen. Far hade tagit hem unga furor och slagit ner dem som skydd runt bänken, eftersom blåsten alltid var plågsam. Mor skötte tobaksbänken med stor omsorg. När jag vaknade på morgonen kunde hon vara i färd med att rensa och vattna sin bänk. Tobaken hade på den tiden en viktig ekonomisk betydelse. De allra flesta familjer hade sin tobaksodling, större eller mindre. Det var tobakspengarna som gjorde livet drägligt för många.
Förutom en hage hemmavid skulle vi, enligt avtal, sätta tobak hos en bonde i byn. I hans ”toft”, som med jämna mellanrum hade häckar planterade som vindskydd, fick vi en plats anvisad för ett visst tusental plantor. Markägaren gödslade och skötte jorden, och i hans lada torkades tobaken. Vi utförde arbetet och höll plantorna. När tobaken var försåld, delades förtjänsten mellan parterna.
När plantorna hade växt till lämplig storlek, plockade mor så många plantor som dugde att skola ut. Plantorna räknades. För varje hundratal lades en räkneplanta åt sidan till stöd för minnet. Plantorna staplades noggrant i korgar och täcktes med rabarberblad. Plantorna plockades i regel tidigt på morgonen. Därefter gick plantörerna, beväpnade med järnräfsor, till tobakstoften. Där väntade en dräng med hästar och dubbelplog. För var gång plogen hade vänt sin fåra, jämnades den med räfsorna tills jorden låg svart och jämn som en sammetsmatta.
Så kunde var och en av plantörerna sätta just det antal plantor som var och en hade plockat ur sin bänk. Nästa gång nya plantor var färdiga, plöjdes där upp nya stycken i toften, tills varje plantör fått sin areal planterad. Frampå eftermiddagen, när inte solen gassade alltför hett, togs korgarna med plantor fram. En ”snor”/lång lina/ spändes ut, och mor började plantera efter den. Varje planta skulle vattnas. I toften var brunnar grävda för ändamålet. Vartannat radavstånd gjordes något bredare att trampa på. Det hände att en extra planta sattes mitt emellan raderna. Om någon planta hade dött ut ersattes den av mittplantan, ifall drivbänken då inte längre fanns. Naturligtvis måste ogräset hållas efter. Upprepade gånger hackades odlingarna ända tills bladen blivit för stora för det. När plantan fått, i regel sex blad, toppades den. I stället växte då fram nya skott i bladvecken. De bröt man av eftersom, man ”tjuade” /tjuvade/ tobaken.
Tobaken skulle alltså rensas, toppas och tjuvas, vilket gjorde att mor inte hade en minut ledig på hela sommaren. All näring i plantan skulle förbehållas de sex bladen, som var så viktiga för det slutliga resultatet. Frampå sommaren började tillväxten avta, och tobaken ansågs mogen att skörda. Då började man på en central plats i odlingen att bryta av tobaksbladen, som lades i små högar. Rotstockarna höggs bort och ett litet skjul med tak sattes upp. Väggarna bestod ofta av spett med tobak på. Här inne höll man till vid regn. De skördade tobakshögarna bars in i skjulet och staplades väl ordnade vid ena sidan. Nästa morgon, när tobaken hade mjuknat något, skar mor med en liten, tunn kniv en skåra i ryggen/mittnerven på varje blad. Samtidigt sorterades bladen. De större och bästa lades för sig, och de övriga /det gula/ för sig. De skurna bladen kastades i en hög, där någon satt och trädde bladen på spett. Spetten med tobaken hängdes upp på ställningar som var läkten på pålar, nerdrivna i marken. Tobaksbladen jämnades ut på spetten och fick soltorka. Efter en tid hade varje blad fått en vacker gulbrun färg, såvida inte regn hade försämrat den. Mycket regnväder åstadkom inte någon förstaklass-tobak.
Då ”pelades” tobaken d.v.s. att alla bladen på spetten skiljdes från varandra, ett för ett. När detta var gjort, bars spetten till tobaksladan, och hängdes upp där. I ladans väggar var en och annan bräda försedd med gångjärn, och kunde öppnas vid soligt väder, men stängas vid dimma.
Dagarna i tobaks-toften upplevde jag som långa och ganska enformiga, men en dag blev det ett avbrott i enformigheten. Då bjöds till kaffehos markägaren, där morskan underhöll sig med plantörerna. Jag blev tillsagd att leka med en liten flicka, som fanns där. Hon hade en massa dockor och små kycklingar, antagligen gjorda av bomull. Kycklingarna föll omkull jämt och när jag sa att de var döa, blev hon arg och sa ”De är visst inte döa”. Fast vem som helst kunde se att de var döa. Men tjejorna då för tiden var så olika mot nu. I skolan samlade de på pappersdockor t.ex. Ifall man klippte ut en figur ur katalogen från Åhlen & Holm, Insjön, så godtogs den som en riktig pappersdocka.
När tiden för leverans närmade sig togs tobaken ner, och bröderna klättrade djärvt i ladan och langade ner spetten, som med tobaken lades i lager ovanpå varandra. Den bestänktes med vatten för att kunna hanteras. Efter någon dag buntades tobaken. Mor, beväpnad med sax och segelgarnsnystan, band ihop jämna buntar av bladen. När det var gjort, staplades alltihop till en rund, tät stapel, som täcktes över till dess leveransdagen var inne. Dagen före hade en vagn rullats in i ladan. Det var en vagn med fjädrar, eftersom den skulle gå till Rinkaby med årets tobak. Flera odlare kunde få samsas om samma vagn, och de olika partierna skildes åt med mattor och säckar.
Tidigt nästa morgon måste plantörerna bege sig till Rinkaby, där olika uppköpare hade sina magasin. Sven Valdemarsson, Evas far, handlade även med tobak. En annan var Svensson, som också var söndagsskollärare. Hans två pojkar, vad blev det av dem egentligen, Calle sa jämt att han skulle bli officer. Det var denna dag alla hade sett fram emot. Nu skulle det visa sig vad allt slitet var värt. För många var tobakspengarna förutbestämda. De gick till handelsboden, där det gick att handla på bok, och betala när tobaken gett sitt.
Tobaken hemma skördades och hängdes i uthusen. Allra sist togs den som växt på den plats där drivbänken legat. På grund av den rikliga gödslingen, var bladen jättestora och mognade sent. Ibland syntes hål på bladen. Det var vårtbitaren som kalasat där. Vårtbitarens tribut för sitt fiolspel om kvällarna. När tobaken legat sin tid i magasinens staplar och eftermognat, var det tid för cigarrmakarna att gripa in. Då kom män och kvinnor till socknen, hyrde in sig någonstans och arbetade så länge det fanns tobak i cigarrfabriken, och reste vidare, Gud vet var. Två av deras namn minns jag från skoltiden. Det var ”Döden” och ”Den vandrande juden”.
Så plötsligt var det ett Tobaksmonopol. Nu fick man sälja sin tobak till en myndighet, och i stället för första och andra klass, blev det nu tre kvalitetsbenämningar: A, B och C. Att bunta ihop tobaken med segelgarn blev förbjudet. Buntarna skulle hållas samman medelst ett hopvirat tobaksblad. Odlarna befalldes att omedelbart efter skörden hugga av stockarna, för att inga tjuvar skulle växa upp och säljas som tobak. De gamla cigarrmakarna fick ersättning för deras yrke togs från dem. Många blev yrvakna med ovanligt många pengar, festade snabbt upp nådegåvorna och gingo under. Harry Martinssons Bolle hade många bröder. Sedan monopolet övertagit tobaken putsades inte jorden vid plöjningen. Det gick lika bra att harva med hästar. Till slut ansåg man att det var bäst att röka tobaken. Nya lador byggdes upp. Tobaken hängdes in nyskördad, och man eldade på marken, varvid röken pyrde genom alltsammans.
Från monopolets sida framhölls jämt att svensk tobak inte dugde till annat än till snus. Ingen talade längre om de många olika fina cigarrmärkena med de många färgrika medaljerna, som ofta härstammade från Hohenzollerns anrika furstehus.
Så lades tobaksodlingen ner. Det blev ”billigare” att importera njutningsmedlet, sa man. Svenska folket kan nu röka sig till cancer på utländska cigaretter, men många, många familjer har mist ett extraknäck som, inte minst just nu, kunde varit en ljuspunkt i arbetslösheten.
Själv föll jag, skam till sägandes, för det bruk som från Indien vi lärde. Men så tog ändå förnuftet överhand, och slaveriet under cigaretterna kunde upphöra.
Något positivt som efterträdde tobaken i Rinkaby och annorstädes, är de ofta trevliga trädgårdarna, som på många ställen efterträdde tobaksplantorna.
Författare: Albin Persson
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1981