Mellan Rinkaby och Legeved ligger ett tiotal gårdar och hus, som en liten värld för sig själv. Den vackra gård, som ligger närmast Legevedsgränsen bär namnet Norregård, så fick hela den lilla gruppen heta Norregårda.
Om man, som jag själv, är född och uppvuxen där, ser man nog platsen på sitt speciella sätt. Man känner liksom varje vrå, med allt vad detta innebär. Visst var skolvägen lång till ”byn”, som vi brukade säga. Då var inte skolskjutsarna uppfunna, men säkert mådde vi enbart bra utav den dagliga promenaden till och från skolan. Tänk, så mycket motion och frisk luft vi fick alldeles gratis. Inte den minsta lilla buske, som kunde ge lä för väder och vind, fanns på hela sträckan flrrän man kom fram till järnvägen där ”Östbergs” häck gav skydd för västanvinden. Men på hampavejen hade alla vinder fritt spel, från vilket håll de än kom.
Öster om vägen sträcker sig en ås av mjukt böljande kullar, vilka man som barn betraktade som väldiga backar, där vi på vintern hade en härlig kälkåkning. (Ordet fritidsproblem hade ingen haft tid att fundera ut då).
Nära mitt barndomshem finns en sten rest på en kulle, där vi ofta brukade leka. Den kallas ”Tobias sten” och, enligt vad min Mor och Far berättade, skulle det vara en krigare, som en gång blivit begravd där. Om dessa kullar kunde tala, skulle vi få veta många hemligheter.
Det är något säreget med dessa öppna vidder. I öster finns de vidsträckta sandfälten, avgränsade med långa gärdesgårdar. Västerut utbreder sig bördigare fält, de s.k. vångarna. Där hade man fri sikt ned till Helgeå, som här utbreder sig till sjö, med Linderödsåsen i bakgrunden.
Något av det, som särskilt etsat sig i mitt minne från dessa vidde, skulle jag vilja nämna: Lärkan, som på lätta vingar ljublande svävande däruppe i det blå. Under ljusa vårkvällar kunde man lyssna till grodornas kväkande nere vid Helgeå, så även sommarkvällarnas solnedgång i väster, som kunde forma sig till tjusiga färgspel. Ja, nog är det månge både vackra och kära minnen från barndomshemmet och dess lilla värld man bär med sig genom livet.
Författare: N.H-P.
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1966