När den första skolan i Rinkaby byggdes, är ingen som vet. Inte heller vet man, om det gamla skolhuset, den nuvarande församlingssalen, byggdes till skola från början, eller om det redan var byggt och inköptes av församlingen för sitt lämpliga läge. Ente ens den gamle bankdirektören Ola Persson, som började skolan 1852 i just den byggnaden, således för 117 år sedan, kunde minnas detta. Hans mor som var född i Rinkaby, hade gått i så kallad kringgångsskola, när hon växte upp. Då gick man omkring i gårdarna och höll skola. På de större gårdarna var man en vecka, på de mindre en eller två dagar. Inga bänkar fanns, utan man satt i sofforna eller på stolar runt i stugan. Min faster har berättat, att man gärna kom så tidigt som möjligt för att få sitta i sängen, för där var så varmt och gott. Skolgången var inte obligatorisk i början på 1800:talet, utan det berodde egentligen på föräldrarna, vilka barn, som skulle gå i skola eller ej. Läraren var oftast en gammal soldat, som inte längre kunde fullgöra sin tjänst. Den enda skolmaterial, man hade i dessa kringgångsskolor, var sandlådan, där man lärde sig skriva i den tillklappade, lite fuktiga sanden. Den stod på ben, men var inte så hög, varför man fick ligga på knä framför den, när man skulle skriva. Undra på att människorna på den tiden inte ens kunde skriva sina namn utan använde bomärken istället, där de någon gång skulle underteckna ett papper. Dessa bomärken liknade närmast runor.
Den första läraren, Ola Persson kunde minnas här i Rinkaby, var en gammal soldat, som bodde på den tobaktstomt vilken nu äges av Gunnar Andersson på nr:28. Själv växte Ola Persson upp i den gård, som nu äges av Nisse Qvick, men som då var ett boställe och arrenderades av Ola Perssons far, Per Brorsson.
År 1842 kom vår första folkskolestadga till. Den befallde att i varje socken skulle finnas ett skolhus och en lärare med examen. Det var väl då, man började begagna det gamla huset vid kyrkmuren. Vem var då den förste examinerade läraren i Rinkaby? Jo, det var en socknens son. Han hette egentligen Jöns Svensson, men tog sig namnet Rignell efter Rinkaby. Han var född på nr:13 och var son till den Sven Trulsson, som jag skrivit om på annat ställe i denna tidning, han, som inte kunde tiga i Kyrkan. Numera är det väl inte några, som minns gamle lärare Rignell, men i min barndom fanns det många som gått i skolan för honom. Han blev lärare här 1853 enligt Ola Persson.
Här var massor av barn i byn på den tiden, och alla gick till en början för samma lärare och i samma sal. Lärarebostaden fanns i samma hus och var mycket liten, och det var lärarelönen också. Man fick 400 kr i statdsanslag och församlingen betalade 74:40 kr samt ett kofoder om året. Från denna lön drogs sedan 30 kr om året till pension. Läraren hade således 444:70 kr att utfå.
Utgifterna för skolan var också mycket blygsamma. Detta år, 1856, kostade eldningen 120 kr, golvsand, kvastar och sotning 5kr. Omtapetsering av ett rum åt läraren kostade 5 kr, skolmaterial 12 kr och 12 öre, eldgaffel samt lagning av lås 1:33 kr samt brandstod 6 kr och 72 öre varför hela utgiften för skolan det året var 140 kr och 17 öre. Det är nästan så man skrattar, när man tänker på, vad skolorna kostar nu. Barnen fick betala terminsavgifter, och det blev 82:50 det året. Dessutom fick varje i Rinkaby mantalsskriven person betala 19 öre, och det blev 70 kr om året. Bidrag till skolan kontant, (varifrån förmäler inte protokollet) 71:50, lösen för helgonskyldskornet kr 60, varför inkomsterna det året var 284kr.
1877 fanns så mycket barn i byn, att man måste tillsätta en lärarinna för de yngsta. Hon hette Karna Persdotter och var förmodligen oexaminerad. Hon fick 210 kr i lön om året och kallades Skole-Karnan. Då hyrde man skolsal och bostad åt henne i Per Svenssons hus, och för det betalade man 23 kr om året. (Det är nuvarande Alfons Carlbergs hus). En Nils Nilsson höll ved och eldade för 25 kr om året i den skolsalen.
Det året var Rignell ledig av någon anledning, och hans son Sven Rignell vikarierade för honom. Vid denna tid satt i kyrkorådet, som också fungerade som skolråd; Per Rosenlund nr:13, Fajer Jönsson Nr:2, Matts Svensson Nr:14, Jon Mårtensson nr:11 samt Måns Mårtensson från Gälltofta. Nästa år kom också Mårten Nilsson i Gälltofta, Ola Persson, Mårten Svensson Nr:2, Ola Svensson Nr:10 samt Sven Olsson Nr:27 in i kyrkorådet.
1879 fick man en större, `hermetiskt´ tillsluten järnugn till skolan. Den kostade 124 kr medan den gamla såldes för 24 kr. Det året reparerade också skolan för 1451 kr. Man byggde till det rum, som sedermera under många år användes till kommunalrum samt gjorde en utbyggnad till lärarens kök. Takhalmen för denna utbyggnad kostade 2 kr och 40 öre.
Nästa år fick man en ny lärarinna efter Skole-Karnan, som flyttade. Nu kom Johanna Nilsson hit, hon som så månginom blev ”Massa-Fruen”. Hon var inte examinerad när hon kom hit. Hon hade därför vik. 3 mån. för att ta examen. Lärarinnan hade inte det lätt. Hon måste alterneras mellan Rinkaby och Gälltofta varannan vecka. Då gick hon till Gälltofta och tog barnen med sig. Skolbussarna var inte uppfunna då.
I Gälltofta hyrde man också skollokal, och där fick man betala 39 kr om året. Man fick anskaffa nya skolbänkar 12 st för 57 kr samt en sats läsestavar för 6:50 kr. Man hade hft mycket utgifter för skolan detta år, 1881. Man köpte en pottugn till lärarebostaden för 33 kr och Per Svensson höjde hyran för småskolesalen till 65kr om året samt 30 kr om året för lärarinnans rum, som var ungefär 3x3m samt 3 kr om året för kakelugnen. Hu, så dyrt. Kan ni höra hur de förfasade sig i gårdarna och husen i byn. Man måste höja avgiften för varje mantalsskriven person till 20 öre. Men nu hade barnantalet stigit ytterligare, så nu fick man föreläggande att bygga en småskola. Man hade den ena kyrkostämman efter den andra. Förslag gjordes och förkastades. 4000kr det blev på ”tosavis” för dyrt. Till slut fick A. Persson och Mårten Nilsson i uppdrag att komma fram med ett antagbart förslag.
År 1880 hade skomakare Nils Tuvesson (installatör Sven Nilssons far), byggt ett hus inte långt från gamla skolan. Det köpte man av honom för 2000 kr. Sen byggde man till en bit åt öster för att få en tillräckligt stor skolsal, så när det var färdigt år 1883, gick det till 2742 kr och för det priset fick man en lärarbostad också. Huset låg på Ola Svenssons mark, och man betalade honom 30 kr om året i arrende. Detta skolbygge föranledde många långa diskussioner mellan Rinkaby och Gälltofta. De sistnämnda ville ha en egen skola där. Många förslag framkom. Bland annat att man skulle bygga en gemensam skola uppe på sanden mitt mellan Rinkaby och Gälltofta, så att barnen från båda byarna fick lika långt till skolan. Man ansåg vid denna tid att man inte hade råd att bygga två skolor.
Till den skolan man nu fått färdig, hade man lånat pengar dels av kyrkokassan dels av Matts Svensson, som både var kyrkvärd och medlem av kyrkorådet. Han ansågs också för att vara byns rikaste bonde.
Man skrev nu 1884. Det året slutade Rignell som lärare, och man fick en ny lärare, som endast var 25 år gammal. Han hette Per Östberg. Han kom från Örkened på hösten. Eftersom järnvägen inte var färdig, så skjutsade hans far honom hit med häst och vagn, låg över på natten och åkte hem nästa dag. Bakpå vagnen fanns två kistor, en med sängkläder, mat och kläder samt en mindre med böcker. Det var min far, som kom och båda kistorna finns hos oss än.
Nu hade lönen blivit höjd till 600 kr + kofoder, och lärarebostaden blev reparerad för 187 kr. Det året byggde man också en ny länga till skolan, den långa, röda som flera av oss minns och som även innehöll stall för prästens häst. Den kostade 396kr så församlingens skolutgifter var stora dessa år. Man hade vid denna tid 403 mantalsskrivna personer i byn.
År 1886, samma år som järnvägen Kristianstad-Åhus blev färdig och invigdes den 19:e maj, kom en ny lärarinna till Gälltofta som hette Hilma Tykesson. Ola Nilsson-Söderberg och Fajer Mårtensson i Gälltofta granskade räkenskaperna det året och fann, att man efter alla utgifter endast hade 5 öre i kassan.
Nästa år 1887, gifte sig lärarinnan Johanna Nilsson med Matts Svensson och blev ”Massafruen”. Det var tydligen ont om lärarinnor då också för detta år hade man tre st. Vikarierande trots att man höjt lönen till 300 kr om året.
Nu när man äntligen fått en ny småskola i Rinkaby, gav sig inte Gälltofta-borna. År 1890 byggde man Gälltofta skola för 4000 kr. Det året blev Hilma Tykesson ordinarie ochh fick lönen höjd till 320 kr om året mot att hon undervisade flickorna i slöjd. Rinkaby lärarinna, som nu hette Alma Svensson, och som kanske någon minns blev också ordinarie på samma villkor, men då skulle de också elda och städa i skolsalen för denna lön.
År 1892 hade Ola Esbjörnsson kommit till Rinkaby, och detta år justerade han protokollet. I det står, att lärare Östbergs lön höjts till 800 kr och att kofodret var borttaget. Men nu hade barnantalet i byn blivit allt större. I flera år hade far haft 80 barn i sina klasser. En dag kom inspektören och blev väldigt arg, när han såg denna anhopning av barn i den lilla låga salen. Han kallade tillsamman gubbarna i kyrkorådet och dundrade väldigt om, att skolan skulle delas. Man fick i all hast hyra den skolsal, man haft förut, innan man byggde småskolan och anskaffade en lärare till. Man fick nu en biträdande lärare som hette Anna Jönsson, för 3:e och 4:e klass. Men hon stannade inte länge. Då skrev kyrkorådets ordförande som var hovpredikant Adrian, till rektorn vid seminariet i Malmö. Han bad, att rektorn skulle skicka dem en duktig lärarinna så fort som möjligt.
En dag blev en av eleverna där, Ingrid Svensson, inkallad till rektorn och tillfrågad om hon ville fara till en by som hette Rinkaby och tillträda en tjänst där. Den 20:åriga Ingrid hade aldrig hört talas om Rinkaby och visste inte ens, var det låg. Men inte säger man nej till sin rektor, så hon neg och tackade. Så snart hon var färdig med sin examen for hon dit. Skolan hade legat nere av brist på lärare, så hon började mitt i sommaren för att taga igen det förlorade. Hon har många gånger berättat, hur det kändes för den unga flickan från Malmö att komma till denna lilla by. Ingrid Svensson blev så småningom gift med läraren i Rinkaby och blev fru Östberg och min mor.
Hon berättade: ”jag var 20 år, en ung och glad flicka och väldigt nyfiken på den lilla byn, jag skulle till. När jag steg av tåget, stannade jag ett ögonblick, tittade mig omkring och tänkte: vilken liten by, här ska jag då inte stanna länge. (Ja så lite vet man. Mor kom hit 1894 och stannade här till sin död, i 72 år).
När hon stod på perrongen med sitt pick och pack, kom där fram en herre, so mpresenterade sig som lärare i byn. Han var skickad att möta den nya lärarinnan och visa henne, var hon skulle bo. Det befanns vara i det lilla rummet bredvid skolsalen i Per Svensson hus. Han var död nu, så det var hans änka, moster Berta, som tog emot Mor. Hon bjöd henne först på kaffe och sen på mat och månade om henne på bästa sätt. Moster Berta hushållade för Far också de första åren, han kom till Rinkaby.
När det blev söndag, fick Mor följa med moster Berta till kyrkan. ”Vi ska gå i bänk nr.5, det är vår bänk”, viskade moster Berta. Den bänken satt Mor alltid i sedan, när hon gick i kyrkan, och där brukar jag också sitta.
För Far hushållade han syster Bengta, när Mor kom hit. Hon gifte sig sedan med målare Ringberg, som var av gammall Rinkaby-släkt. Mor var lärarinna här i 7 år, innan hon gifte sig med far.
1895 beslöt man sig i Rinkaby för att bygga en ny ”storskola”, som man sa på den tiden. Den skulle då inrymma både mellan- och folkskola. Redan året innan hade man ansökt om ett lån på 8000 kr. Att amorteras och räntas på 20 år. Kommunalordförande Ola Persson utsågs att vara kassör för det nya skolbygget. Denna gång gick det fort. Byggmästare S. Svensson gjorde upp ritningar som godkändes. Man beslöt, att skolan skulle uppföras på ”byns grund” d.v.s. det område, som låg mellan gamla skolan och landsvägen. Den skulle byggas av tegel under papptak och med fasaden mot landsvägen. Den skulle innehålla en stor och en mindre sal samt lärarebostad på 3 rum och kök. Byggnadskomite valdes. Skolan skulle vara färdig 1896. Det blev den också. Sedan beslöt man, att småskolan skulle flytta in, där man haft folkskolan förut. Den nya småskolan, som man byggt, skulle man använda till ålderdomshem. Det största rummet i bostaden i gamla folkskolan skulle man stänga av. Det användes sen under många år till kommunalrum.
Det nya skolhuset invigdes med pompa och ståt på hösten 1896. Det var en väldigt fin skola, man nu fått i Rinkaby. Mor och Far har berättat, hur det kom delegationer från alla håll för att titta på det. Lärarinnans bostad var det sämsta. Den bestod av ett rum bredvid skolsalen, det nuvarande avklädningsrummet, och ett litet kök uppe på vinden. Det var så långt till köket, så lärarinnan lagade oftast mat på kakelugnen i rummet. Men det ändrades ju så småningom, så hela lägenheten kom att ligga där uppe.
Snart inrättades en sal för träslöjd över den stora skolsalen, och så blev Far slöjdlärare också för 80 kr om året. Hela detta stora skolbygge kostade 12,585 kr som upplånades från olika håll. Det är nästan otroligt, när man tänker på vad våra skolor kostar idag, och ändå är det inte mer än 75 år sedan.
Så småningom anlades en trädgård omkring skolan med många fina buskar och träd. Men det var först sedan man flyttat bort ett hus, som låg där. Det är det hus, där Oskar Krantz nu bor. Och så tog man bort ”kyrkestigen”, som följde stengärdet mellan skomakare Anders Jonssons hus och skolan, där det numera finns en häck. Sedan anlade man en ny väg från affären bort mot kyrkan, den nuvarande Kyrkvägen.
Lärare Östberg och Lärarinnan Ingrid Svensson gifte sig 1901, och så blev den lilla Malmöflickan lärarfru i Rinkaby eller som gamle ”Backa-Nissen” brukade säga ”Skolemor”. Efter henne kom Ida Jonsson hit som lärarinna i 3:dje och 4:de, och nästan samtidigt med henne kom Hanna Mårtensson hit efter Alma Svensson, som gifte sig och flyttade härifrån. Ida Jonsson stannade här i 7 år, varefter hon gifte sig och blev prästfru. Samtidigt drogs Gälltofta skola in på grund av för litet barnantal, och så blev Ellen Friberg flyttad hit som mellanskollärarinna. Både hon och Hanna Mårtensson stannade här, tills det blev pensionerade. Jag har själv gått i skola för dem båda och kan, med den erfarenhet av läraryrket säga, att så duktiga och ambitiösa lärare som dessa båda, finns det inte många.
Nu dröjde det ända till 1909, innan det blev några förändringar i Rinkaby skola. Året innan hade jag börjat i småskolan för ”lärarinnan Hanna”, som vi alltid sa. Då var vi så många barn i 1:ste och 2:dre, så man måste dela på klasserna och inrätta A:skola, som man kallade det. Nu blev den skola, som man under några år använt som ålderdomshem återigen förvandlad till skola. Jag minns så väl, hur jag vid Fars hand traskade med skolstyrelsen, när de var där och synade. Där bodde Dansk-Ingaren, Bocken, Bagare-Bengtan och allt vad det kallades för. Vi blev så fulla med loppor och löss, så vi måste ha en avslutning i tvättstugan, när vi kom hem. Alla dessa blevo nu sända till Gälltofta, där man under sommaren inrättat ett nytt ålderdomshem.
Den gamla småskolan blev så tagen till nåder igen efter en omfattande reparation på hösten 1909. Dit kom nu först Helga Lundborg som lär. Så flyttade hon efter 2 år och efterträddes av Frida Olsson, som också stannade i 2 år. Sen gifte hon sig med handl. Nils Olsson. På den tiden fick en lärarinna inte stanna kvar i tjänst, sedan hon gift sig. Efter henne kom Jenny Ahlström. Hon stannande kvar några år, men flyttade sedan till Klippan, som var hennes hemtrakt. Sen kom Frida Persson. Hon kom som nyutexaminerad och stannade ända tills hon blev pensionerad för några år sedan. Också hon en mycket omtyckt och duktig lärarinna.
Min Far stannade i Rinkaby i hela sitt liv. Jag tror, att det var hans största sorg i livet, när han måste flytta från Rinkaby skola, sommaren 1924. Han hade då varit lärare där i 40 år. Den skolan, som han själv varit med att planera, den skolträdgård, där han själv valt ut varje träd och buske. Far blev så gammal den sommaren. Själv tyckte jag, att Far aldrig var riktigt samma människa efter den dagen. Naturligtvis var det smärtsamt för oss allesamman, i synnerhet för Mor, för vi älskade Rinkaby skola, som för oss alltid varit ”där-hemma”. Tiden i Rinkaby hade för Far varit en mycket arbetsam tid. Han hade väl under hela sin läraretid aldrig under 50 barn i sin skolsal. De åren jag gick där, var vi 64. Men Far var stark och frisk, jag kan aldrig minnas Far sjuk. Han var en arbetare av stora mått, och han älskade sitt arbete.
Efter Far kom Nils Andersson. Under hans tid byggdes skolan om invändigt. Av den stora skolsalen, en av de största och vackraste skolsalar jag sett, blev 2 salar och en korridor. Och läraren fick egen ingång från trädgården. Snart var tiden mogen för en ny skolbyggnad. År 1939 byggdes det en ny skola på den tomt, där det Sven Waldemarssonska huset legat. Den hade på Fars initiativ inköpts av honom och några andra vidsynta män i Rinkaby. Så när den nu behövdes, så var den disponabel. De båda småskolebyggnaderna voro gamla och omoderna nu. Den ena är såld, där bor Erik Andersson. Han, som varit så duktig och grundat den stora försäljningen och verkstaden för rep. av lantbruksmaskiner. Där han bereder arbetsförtjänst åt många människor. Den äldsta skolan, den borta vid kyrkmuren, har blivit ombyggd, och där har vi fått ett mycket trevligt och välbehövligt Församlingshus. Den nya skolan man byggde blev i mitt tycke inte så lyckad. Den kom för nära landsvägen. Man hade från början tänkt sig att också köpa in de bakomliggande tomterna: det Söderbergska huset, som en gång varit bysmedja samt Anders Jöns Ingars hus. Det förstnämnda köptes, och det gamla huset revs. (Tänk vilket fint bymuséum, man skulle kunnat få där). Ingar ville ha 1000 kr mer än byn ville ge, och så köptes aldrig den tomten. Därför kom det nya skolhuset, som man egentligen tänkt lägga på det andra hållet med gymnastiksalen mot vägen, att gå det läge det nu har med trafiken in på knutarna. Lite mer förutseende tycker man väl, att en skolstyrelse borde vara. Vad betyder en 1000-lapp, när man bygger för 50 år framåt?
Nu hade man skollokaler. Under flera år framåt hade man 5 lärare här, 2 st småskollärare och 3 i folkskolan. Här var fortfarande gott om barn. Man hade inte väl fått den nya skolan färdig, förrän kriget bröt ut. Den togs i bruk av krigsmakten, och det tog flera år, innan man efter grundlig rep., kunde taga den i bruk som skola igen.
Lärarinnorna kom och for. De enda, som stannat är Tabita Giselsson och Sonja Andersson. Den sistnämnda är kvar än, en duktig och omtyckt lärarinna. Tabita Giselsson, som var här 1927-66, var också av den duktiga och ambitiösa sorten.
För en del år sedan kom det en förordning, att lärarna inte längre borde bo i skolorna, utan använde sig av vanliga hyresmarknaden. Då byggdes här hus åt lärarepersonalen, som byn sedan hyrde ut åt dem. Man byggde tre hus; åt de båda småskollärarinnorna samt åe en folkskoll. Det fjärde huset blev aldrig byggt, då den ena lär. förklarade att han hellre ville bo kvar i skolan. Dessa lärarehus som byggdes 1952, har sedan hyrts ut till lärare. Ett av dem är numera sålt till Sonja Andersson och ett annat är uthyrt till någon annan. I ett av dem bor numera lär. Wintzell, som överflyttades hit, när de drog in på skolan på Ivö. Rinkaby är, som vi alla vet, inte egen kommun längre. 1951 slogs den samman med flera andra kommuner och hör nu till Fjälkinge storkommun.
Skolan i Rinkaby har smält ihop. Barnantalet är numera inte så stort. Jag skulle tro, att här inte finns mer än 50 barn i skolåldern. Här fanns omkring 150, när jag gick i skolan. Här finns endast 2 lärare, en i småskolan och en i folkskolan. Folkmängden i byn har också sjunkit till ungefär 750. Jag minns när här var över 1000.
Jag har försökt ge några glimtar av, hur skolan i vår lilla by har utvecklats, sen den kom till. När jag nu läser igenom detta, kan jag inte låta bli att undra: Har det gått fram eller tillbaka?
Författare: Tyra Östberg
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1969.