Här publiceras minnen från Rinkaby/Gälltofta/Horna som Starke-Svens-Kalle har berättat för sitt barnbarn Alexandra
När Starke-Svens-Kalle minns andra världskriget & fånglägret
Starke-Svens-Kalle föddes 1937 och var alltså 2 år när andra världskriget startade år 1939. Kalle var alltså 8 år när kriget slutade 1945. Under de 6 åren kriget varade hann Kalle med att få en hel del minnen. Kalle minns att alla husen i byn hade mörkläggningsgardiner och att vissa hade även sand på vinden. Någon sand hade dock inte Kalles familj varken i huset nedåt Horna eller huset i Gälltofta. Det var mest dem som bodde nere i Rinkaby som hade sand på vinden. Bland annat minns Kalle när ett tysk bombplan utsmyckat med hakkorset landade på Rinkaby skjutfält. Det var två tyska officerare som hade deserterat och tog sin flykt till Sverige. När de hade landat planet så satte de fyr på det för att dölja sina spår. En annan gång minns Kalle att svenska knektar på Rinkaby skjutfält sköt upp i luften mot ett amerikanskt bombflygplan för att man inte ville ha flygtrafik över byn. De tvingade flygplanet att landa. Ett annat minne är att när Kalle med sina storsystrar Anna-Lisa och May skulle gå till skolan längs med Gälltoftavägen såg de in på militärbasområdet och fick syn på två raka led med svenska knektar som stod givakt. Emellan gick två tyska officerare och rätt som det var så började de att spotta föraktansfullt på de svenska knektarna. Kalle, Anna-Lisa och May trodde inte sina ögon men var tvugna att gå vidare för att inte komma försent till skolan. På militärbasområdet minns Kalle även att det fanns en inhägnad gjord av taggtrådsstängsel med baracker inuti. Runt om inhägnaden strök blodhundar som vaktade. I inhängnaden hölls tyska militärflyktingar och balter fångna i väntan på det som finns beskrivet i svensk historia som en av de mest tragiska händelserna – Baltutlämningen. En del utav fångarna fick lämna lägret dagtid. Två utav de arbetade i Holmkvistas Smea. Det hände även sig att vissa inte kom tillbaka till lägret utan försvann i byn istället. Bland annat berättar Kalle att Anna-sömmerska gömde fångar i sin källare (första huset på Kylvägen i Rinkaby).
(infoga karta från boken över militärbasområdet).
När Starke-Svens-Kalle fick en ny kostym
Kalles första minne handlar om när han var tre år gammal (1940) och hade fått en ny kostym. Kostymen hade hans äldre syster Ester sytt åt honom. Kalle var så nöjd och stolt över sitt nya fina klädesplagg så han tänkte att det måste jag ju visa opp för alla! Och det skulle han minsann ta tag i direkt. Ja, företagsam var han redan i 3-års åldern. Så han tog på sig sina träbonnaskor och begav sig ut. Väl ute funderade han på vem han skulle visa opp kostymen för och började att gå i riktning mot Ljunggren. Efter cirka tre kilometers promenad nådde så Kalle fram till Ljunggrens, men då de ej var hemma gick han istället och knackade på hos grannen Noak. De blev glada över att se den lille pajken men undrade såklart var han hade kommit ifrån. Som tur var kunde Kalle redogöra för vilka som var hans föräldrar och då förstod de var han hade kommit ifrån. Kalle visade stolt opp sin nya fina kostym och på köpet fick han en smörgås med honung på. Sedan följde Noak lille Kalle hem till huset innanför grinden till Rinkaby Skjutfält längst ner på gränsen till Horna. Väl där hemma hade ingen märkt att lille Kalle varit borta. Ingen skada skedd, och se lille Kalle hade ju faktiskt hunnit med både att visa opp kostymen och att få en honungssmörgås.
När en sillalåda fick bli en gunga
Kalle berättar att det var omkring 1941/1942 som ungarna i Horna och Rinkaby samlades för att leka. Inte visste de vad de skulle leka med, men påhittiga som de var så byggde de en gunga. Gungan gjorde de utav en sillalåda som var cirka 60 cm lång och 40 cm bred samt djup nog att rymma en barnarumpa. Så tog de också rep och fäste i lådans kortsidor. Den mest klätterkunniga ungen fick klättra opp i ett träd och sno runt repen och när detta var gjort sattes en unge i sillalådan och de andra hjälpte till att snurra lådan runt runt runt. Sedan släppte de! Och i en väldans fart snurrade sillalådan med unge i runt runt runt till repen var uppsnurrade igen. Efter en sådan omgång i sillalådan var det inte en unge som kunde stå på benen. Kalle säger vidare att vi var alltid utomhus och lekte och var mer praktiskt utvecklad än vad dagens (2014) ungar är – de är rent förlästa.
När Starke-Svens-Kalle fick sitt första arbete
Året var omkring 1941 och lille Kalle (4år) hade fått sitt första arbete. Inte vilket som helst utan han fick i uppdrag av sin far Starke-Sven att plocka kottar. Lille Kalle frågade vad kottarna skulle användas till och fick till svar att de skulle eldas med men även säljas. Kalle tog sitt arbete på största allvar och var glad att likt sina elva äldre syskon kunna bidraga till familjens försörjning. Det var vad lille Kalle (4 år) gjorde tillsammans med sin storasyster May (7 år) medans de äldre syskonen arbetade med far och trädfällning.
När Starke-Svens-Kalle skulle fälla träd
Länge hade ju lille Kalle som 4-åring lärt sig att arbeta i skogen då han plockade kottar tillsammans med sin storasyster May (7 år). Samtidigt hade de ju sett när far och de äldre brödrarna fällde träd som skulle förvaltas på faderns sågverk i Horna. Så hur man fällde träd de hade lille Kalle och May sett hundratals gånger. Så var lille Kalle och May själva hemma en dag i huset precis vid spetsen, ner mot Horna, av Rinkaby Skjutfält och kom på att det hade varit roligt att fälla lite träd. De slösade ingen tid utan for ut i stallet och selade på hästen Irma och snäll som Irma var följde hon med ungarna ut ur stallet och bort i skogen. Med sig hade Kalle och May även ett starkt rep som de snodde runt ett träd. Sedan for lille Kalle opp på Irmas rygg och sparkte på hennes sidor som en framåtmanande uppmaning. Och som Irma, Kalle och May kämpade men tyvärr tydde de inte fälla ett enda träd. (Kanske var det tur).
När Starke-Svens-Kalle seglade på en vattenpöl
Året var omkring 1944/1945 och det hade varit en rysligt regnväder i flera dagar. Regnvädret hade gjort att Rörsbäcken som löper från Hammarsjön, genom Horna och upp över Rinkaby Skjutfält hade vidgats och bildat små minisjöar upp emot Gälltofta där Kalles familj bodde. Ja det var ju inte självaste Rörsbäcken, men markerna runt omkring blev våta och på vissa ställen uppstod enorma vattenpölar. Kalle var en 7-8 år då och tänkte att nu var det ju möjligt att prova att segla. Så han fick fatt i Mor Annas bagetråg och några utav fars bräder som han gjorde åror utav. Sedan begav han sig ut till en av vattenpölarna och satte sig i bagetråget och paddlade sig runt runt runt. Ja så gick det till när Rörsbäcken fick sin första och enda seglare.
När Starke-Svens-Kalle höll på att mista livhanken
Det var när lille Kalle var 6 år gammal (1943) och han skulle följa med sin far Starke-Sven bort till Sjövalls hus och Björksas hus längre opp på Skjutfältet. De husen hade Starke-Sven köpt och skulle riva för att kunna använda virket till det nya stallet och längan i det nya huset de höll på att bygga i Gälltofta. Förutom lille Kalle hade Starke-Sven med sig 6-7 andra ungar från byn, vilket innebar att Kalle fick inte plats oppe på vagnen utan gick med på att lua vid sidan om istället. Och tro det eller ej men det gick bra en bit på vägen, men sedan snåblade lille Kalle och föll in under vagnen som körde över den lilla pajkkroppen. Kalle minns inte riktigt vad han bröt i den lilla kroppen men han minns att det gjorde väldigt ont och att han var omtöcknad. Ja så gick det till när lille Kalle höll på att mista livhanken.
När Starke-Svens-Kalles dragspel drogs i sönder och knektar blev skjutna på
Det var midsommarafton år 1948 och Kalle med syskon hade ställt till med midsommarfirande. Kalles äldre systrar hade bjudit hem ett par knektar från Rinkaby skjutfält och det blev spel och dans där hemma i Gälltofta. Kalle hade ju 11 syskon så det var rätt så livat i holken. En del spiritusa konsumerades både av Kalles brödrar och av knektarna. Kalle som då var 11 år underhöll med sitt dragspelande. Vart efter kvällen fortgick blev brödrarna och knektarna berusade. Rätt som det var fick Kalles bror Nisse och Kalles kusin som också hette Nisse fatt i Kalles dragspel och mån tro men de drog det mitt itu. Där stod de med varsin del av dragspelet och kvar satt Kalle förfärad. Det var ju hans fina dragspel som han och far hade cyklat hela vägen till Ballingslöv för att köpa.
Och inte var det nog med dragspelsolyckan för rätt som det var flög knektarna ihop med brödrarna och det blev slagsmål. Såklart vann brödrarna och knektarna fick lua iväg i full fart över skjutfältet ner mot Rinkaby. När de började lua kom de förbi Kalle och de ropade åt honom var de skulle springa. Kalle ropade och pekade att de skulle springa mot Karl Ljunggrens gård. Vad knektarna inte visste men som Kalle visste var att Ljunggren inte gillade inkräktare och ofta kom ut med hagelgeväret laddat och brukade fråga med sin morska stämma vem det var som kom på hans gårdsplan. När Kalle kom förbi och sa ”Kalle” så gick det bra och Ljunggren gick in igen. Detta visste ju inte knektarna så när de kom springandes över Ljunggrens gårdsplan och han sa ”vem där” så svarade de ju inte och Ljunggren blev tosig och sköt flera skott efter dem. Så vitt Kalle vet så träffades ingen, men nog kunde det ha gått illa för knektarna.
Nåväl, så var denna händelserika midsommarafton över och lugnet var återfunnet. På midsommardagen ville Kalles far gärna höra Jungrun på Jungfrusund, en sång som Kalle fick spela varje kväll när far kom hem. Kalles dragspel var ju sönder så det kunde inte bli något spel, men att det var sönder vågade han ju inte tala om för far så han sa att han inte var så pigg på det ikväll. Så fortsatte det i två kvällar till innan far anande oråd och frågade vad det var som stod på. Då fick Kalle berättade vad som hade hänt med dragspelet på midsommarafton. Kalles far (Starke-Sven) blev tosig och skällde ut Nisse och Nisse så de inte var värda en sur sill. Och mån tro med de fick bege sig in till Kristianstad för att köpa ett nytt dragspel till Kalle för 500 kr. Som ni vet var det mycket pengar på den tiden och sved säkert en hel del i Nissarnas fickor. Ja så gick det till när familjen Nilsson skulle fira midsommarafton 1948.
Kalle längst till vänster med sitt nya dragspel. Bredvid Kalle och längst till höger ses Nisse och Nisse hållandes varsin del utav det sönderdragna dragspelet.
Karl-Axel Nilsson (Starke-Svens-Kalle)
Bild: Alexandra Karlsson
När Starke-Svens-Kalle och Måsanissen spelade på en eldsvåda
När Kalle var 16 år (1953) skulle han och Måsanissen cykla till Fjälkinge för att spela på en danskväll. När de kom dit blev de bjudna på groggar, Måsanissen tog två stycken rakt opp och ner men Kalle tog ingen eftersom han ansåg att man skulle va nykter om man skulle spela. Ja det är klart någon grogg tog jag väl senare under kvällen berättar Kalle. Kvällen gick och folk dansade och groggarna fuktade struparna och så även på Måsanissen. Till slut så blev det en enda bit som spelades om och om igen och tillslut tyade varken Måsanissen eller Kalle mer så de bestämde sig för att sluta spela och cykla hemåt Rinkaby igen. När de kom genom Legeved såg de en faslig rökbildning och undrade vad som stod på. Jo, det var minsann ett hus som ståd i full brand. De båda dragspelarna stannade upp och såg på eländet och rätt som det var tog Måsanissen opp sitt dragspel och började till och spela. ” Ja du, Kalle. Vi haur speolat pau sau maunga daunser men ollri pau ojn äldsvauda” sa Måsanissen och Kalle grinade hela vägen hem till Rinkaby så att han höll på att cykla i diket flera gånger. Ja så gick det till när Kalle och Måsanissen var ute på spelning i Fjälkinge.
Författare: Alexandra Karlsson 2014