Det var söndag, och många av byborna gjorde sig redo att möta upp i Herrans hus, och eftersom det även var nattvardsgång samma dag, var kyrkans bänkar tämligen välbesatta. Klockorna hade manat dem att komma, och många hade hörsammat.
Hovpredikant Adrian, som då var herde i de båda församlingarna, åker efter raska parhästar mot byn. Den nu snart åldrige herden hade satt sig i respekt i sin hjord, och han tycker ej om att se några av sina får under färden mellan kyrkorna, dem vill han se i Herrens tempel, ty det hör god takt och ton till, därför har det blivit så, att de som ej hörsamma klockornas maning håller sig borta från vägen där prästen åker fram.
Framme i byn försvinner alla byns ungar, när någon ropar att prästen kommer. Några smiter in på vägen mot Gälltofta. Andra försvinner in i taktäckareNils Bondessons hus, som låg mitt i byn, där nu den nya skolan är. Ungarna i sin församling ville han helst skulle vara inne, om de ej var i kyrkan, ty lek och ras hörde ej vilodagen till.
Vinden som var nästan storm ovannämnda dag kom från väster, antagligen med dragning från nordväst. Kage-Ingaren, som var till åren kommen, bodde i ett eget hus som låg söder om och var sammanbyggt med det hus där Ida Nyman nu bor, och hon var en av dem som ej bevistade högmässan denna dag. Där hon bodde alldeles invid vägen kunde hon hålla ett öga på alla, som kom förbi, och hon fann det bäst att hålla sig inomhus, när vagnen med herden passerade. Försiktigt spanar hon genom rutan, och när hon ser skjutsen svänga över skolplanen, går hon ut att hämta risbråte, det hon använde till att hålla sitt lilla rum varmt.
Inne i templet väntade församlingen sin herde, var och en i sin bänk i den från medeltiden bestämda rangordningen. Allt andades frid i församlingen, men den lugna stämningen skulle snart helt oväntat avbrytas.
Lanthandlanden Sven Mårtensson som ägde butiken, som Linderberg nu har, var en av dem som ej var i kyrkan denna dag. Sysselsatt med något utomhus, hör han folk ropa och när han kastar blicken mot norr ser han Ola Svenssons kringbyggda gård och med halm-täckt tak i lågor. Springande beger han sig hemifrån.
Ytterdörren till kyrkans vapenhus öppnas hastigt. Vem kommer sent till gudstjänsten och den heliga nattvarden? Ej går han med de trygga och lugna steg det hör platsen till, han tycks hasta genom vapenhuset, och utan att tveka öppnar han kyrkans dörr, går fram till Ola Svensson, som sitter till höger i bänken närmast dörren, lutar sig mot honom och viskar nästan högt: ”Det brinner i din gård”. Den som störde kyrkans frid och viskade orden, var byhandlaren, och sällan har så få ord gjort så stor verkan i templet. Alla manfolken rusar genast ut och prästen går ner från sin upphöjda plats och ser ut genom ett fönster, som var på norra sidan. Någon mer högmässa blev det ej den dagen.
Kage-Ingaren var ensam och försörjde sig på att sälja bullar och skorpor, som hon gick och hämtade i den en mil bort avlägsna staden. Någon ved hade hon kanske ej råd att köpa, för ris hade varit hennes bränsle denna dag. Fullt bevisat att elden kom från hennas hus, är det nog ej, men den började på taket på den del av gården som var närmast hennas, och någon eldstad fanns inte där.
Ola Svenssons enda tanke, när han från kyrkan såg sin gård som ett flammand eldhav, var nog barnen, som han visste var hemma och sina gamla föräldrar, Sven och Hanna Nilsson. I den hårda stormen var gården helt övertänd på några sekunder, och det var på ett hår när, att han mist dem alla. Att så ej skedde var jungfru Maria Nilssons förtjänst, som vid detta tillfälle visade ovanlig stor rådighet och handlingskraft.
De båda anställda drängpojkarna, som båda voro hemma, Sven Nilsson och Per Olsson, gjorde fruktlösa försök att rädda något av djuren, men allt var förgäves. Hela den stora besättningen, som bestod av tio hästar, nitton nötkreatur, tio svin och får och lamm till ett antal av trettio, gingo alla sin död till mötes. Ett enda djur räddade sig själv, en kalv som hoppade ur sin box, och hade turen att finna en dörr som var öppen.
Enskilda personer visade prov på stor rådighet och sinnesnärvaro. Några djärva personer rusade in genom eld och rök och lyckades rädda ett kassaskåp med inneliggande tusen kronor, och det var nästan allt som blev räddat av det värdefulla lösboet. En av de djärvaste var en plåtslagare från Maglehem. I det brinnande huset hör han de utomståendes varningsrop, skorstenen började vackla, hn rusade ut men ej fort nog, han blev nästan begravd under de rasande stenarna. Han undgick döden. Med svåra huvudskador fördes han skyndsamt till lasarettet i Kristianstad.
I en artikel följande dag i ortstidningen omnämndes det egendomliga förhållandet att den 30:de mars år 1860 brann samma gård, precis på dagen trettio år tidigare.
Författare: Enar Johnsson
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1970