Myndigheterna hade beslutat om en skolreform. Den sexåriga folkskolan skulle bli sjuårig. I Rinkaby blev följden att Gälltofta småskola lades ned, och i stället ändrades dåvarande fattighuset (nu Erik Anderssons, Nu: Tommy & Lisa Anderssons) till småskola med lärarbostad.
Fattighjonen som bodde i huset med något understöd fick flytta till Gälltofta. Där hade en fastighet inköpts och inrättats till ålderdomshem med anställd föreståndare. Nu är där Kristianstads brukshundsklubb.
Ellen Friberg, som varit lärare i Gälltofta, fick nu tjänstgöra i Rinkaby Mellanskola.
Den nya småskolans lärare hette Helga Lundborg. Året var 1909. Det var alltså hit man fick gå för att börja sin utbildning. Första dagen följde mor med, sen var man utlämnad åt skolan.
Utrustningen var inte stor. En axelväska för smörgåsen till den utsträckta middagsrasten, om man inte bodde i skolans närhet.
Skolans inredning var inte heller vidlyftig. Elevernas pulpeter, lärarens kateder och en svart tavla på väggen var det huvudsakliga. Dessutom en viktig sak: en avlång låda full med alla bokstäverna. Med den gick det att sätta ihop alla möjliga ord. Först lätta, tvåstaviga, sen allt
krångligare.
Den andra småskolans kallades ”Hannas skola” efter Hanna Mårtensson, som var lärare där ända till sin pension. I hennes undervisning kom moroten till användning, såväl som rottingen.
Småskolan var tvåårig, så att nybörjande sjuåringar ömsevis fick börja i varannan skola. Skolans uppgifter var i början enkla, men läxorna infann sig och ökade efterhand.
Sten Selander talar på ett ställe om ”boken som befläckats av skolpojkens tårar, till sist vart besegrad av en vän”. Om det i verkligenheten blev så, var det i mycket småskollärarinnornas förtjänst.
Ibland övades lekar för både pojkar och flickor, det kunde vara ringlekar, dansa med kulla, och sånt. När jag en gång där hemma berättade om lekarna, sa far ”Va, lekte ni i skolan”. Kanske tvivlade han på allvaret i den svenska folkskolan. Tiden är så kort, lek den icke bort, hette det visst någonstans.
En gång fick vi gå på Krogakarran på isen där. Många år senare återsåg jag platsen, och måste tänka: var den inte större?
När en termin var till ända, blev det examen. Ungarna var finklädda, och kyrkoherde Ågårdh kom till förhöret. Då kunde man få gå till Jönssons affär och köpa för fem öre karameller. I vanliga fall var det inte vanligt att investera mer än 2 öre åt gången på godis. Mitt emot skolan på andra sidan vägen bodde Kak-Inga. Hon sålde även härliga pepparkaksgubbar, men de betingade ett högre pris.
I minnet från den tiden har en bild stannat kvar. På vägen mot Jönssons sågs en gång länsman Zettergren i sin gigg skumpa framöver den nylagade vägen mot Åhus. Det var vägsyn den dagen. Lantbrukarna hade ju var sina bitar att underhålla.
I affärens närhet var vägbeläggningen ovanligt otymplig. Vägbiten blev mycket riktigt kasserad, så vi såg en gubbe som med en slägga slog sönder beläggningen. Vägen blev dock inte slät förrän en lokomobil med sina breda hjul passerat. Lokomobilen tillhörde Gälltofta, Vanneberga Tröskbolag.
Julen var förstås något extra. Det var jullovet och dessutom jultidningarna. Var och en hade av lärarinnan beställt sina jultidningar, mest jultomten eller julbocken. Det var en högtidlig dag, de många jultidningarna spred en underbar doft i lokalen.
När sen den andra examen var över fick vi ta hem våra tillhörigheter. Det var vår allra första läsebok och vad vi annars hunnit prestera. Boken vi hade skrivit med bläck och stålpenna var väl den som kostat den mesta mödan. Framför oss låg mellanskolan och storskolan, men det är en annan historia.
Författare: Albin Persson
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1986
