Så var grundskolan klar och så även hushållsskolan. Ja, till och med konfirmationen. Kalle var 14 år, året var 1951, och det var dags att se sig om efter ett arbete.
Starke-Svens-Kalle
Bild: Alexandra Karlsson
Kalle fick plats hos Smedmästare A.C Holmkvist, som smedlärling med lönen 15 kr i veckan. Förutom Kalle jobbade även Smedmästarens son Sigfrid Holmkvist i smedjan. Smedjan låg i det hus som ligger precis söder om ”Jönssons/Linderbergs Affär” (nuvarande Antikaffären), längs med väg 118. När Kalle började i Holmkvists smedja var första arbetet att städa och röja för att underlätta Smedmästarens arbete. När Kalle hade visat vad han gick för avancerade han till att få börja ”gänga skruvar”. Kalle berättar att de gjorde allt material själva i smedjan, ja inte metallen så klart, men exempelvis varenda skruv. Kalle klippte en bit av en metallcylinder och satte en mutter på toppen. Därefter skulle skruven gängas för hand. Kalle uppskattar att han lär ha tillverkat ungefär 300 skruvar i veckan. Ett särskilt uppsving på skruvtillverkning blev det när stora vägen (nuvarande väg 118) skulle breddas.
Så kom det en dag när Kalle fick börja hjälpa till med hästarna. Smedmästaren verkade och skodde alla hästar i byn, och när skon var fastspikad var det dags för Kalle att ta över. Hans jobb var att göra böjningen av spiken, slå in den i hoven och raspa till ytan. Det är ett gediget hantverk att sko en häst, med många olika steg som skall utföras – och nog är det rysligt viktigt för en arbetande häst att ha ordentligt på ”föööderna”.
Desto äldre och mer erfaren Kalle blev, desto större jobb fick han göra. Smedmästaren gjorde diverse jobb ute i byn, ja allt man kunde tänka från att smida till att rensa rören på traktens brännerier. Kalle minns särskilt hur han fick följa med en gång till Rinkabys bränneri när det var stopp i rören ut i ”drankpottan”. Vägen till att kunna rensa rören gick nedför en skranglig, halvt ”upprööden” – Smedmästaren sa till Kalle att klättra ner för stegen för att titta in i rören, men Kalle sa såklart ”Nej”! Smedmästaren blev irriterad och började klättra ner själv. Plötsligt brast en stegpinne och Smedmästaren trillade rakt ner i dranken, som skvätte rejält. Som tur var ”bonnade” Smedmästaren, men han spottade en hel del drank. Några karlar från bränneriet räddade honom.
En annan historia är när Smedmästaren och Kalle skulle tillverka en hjulring att fästa på hjulekern. De skulle ”slägga” och Smedmästaren sa ”Kalle, du kan inte det här med släggning ännu så Sigfrid (sonen) får göra det”. Till saken hörde att Sigfrid inte var så glad för att slägga, och på det tredje slaget drämde han till med all världens kraft på hjulringen och Smedmästaren som stod på andra sidan flög baklänges rätt ner i kylbaljan med hjulringen på bröstkorgen. Kalle visste inte var han skulle ta vägen – skratta eller gråta medans Sigfrid helt sonika rände iväg. Sedan hjälpte Kalle Smedmästaren upp ur kylbaljan och det tog två dagar innan Smedmästaren syntes till igen.
När det inte var jobb inplanerade så passade Kalle på att utöka skruv-arsenalen, som sedan förvarades på ovanvåningen. ”En bid mad” och ”ettemiddaskaffe” intogs lämpligtvis i huset bakom smedjan som var Karlssons Café. Sedermera var det dags att rycka in i militären och naturligtvis fick arbetet hos Smedmästaren avslutas. När han sedan kom hem från lumpen blev det åter jobb i smedjan innan smedkarriären tog fart ordentligt på Rinkaby Motor och sedermera även egen smedja i Vanneberga.
En annan anekdot som Kalle minns från när han gick i skolan, under kriget, är att det var två Balter som fick arbete i smedjan en period. I början fick Balterna röra sig fritt i byn (utanför interneringslägret på skjutfältet – läs mer om ”Baltutlämningen”), men efter ett tag blev det stränga regler för Balternas vistelse och de två fick sluta i smedjan. Var de sedan blev av är en gåta…
Författare: Alexandra Karlsson (Kalles barnbarn)
Intervju: 2015-01-19