Han var en lång och något böjd man redan i början av 1880-talet och rätt gammal. Han bodde i det så kallade Dalgrens hus, som var beläget strax öster om vägen mot Legeved, på det av P. Fjelkner nu ägda markskiftet. Han hade två söner, Anders och Sten, den senare född i slutet av 1860-talet. Omkring tjugoårsåldern reste han till Amerika. Den andre sonen Anders blev hemma och hjälpte fadern med hans lilla jordbruk.
Pile-Peren hade musiköra, och var ägare av ett dragspel som vid denna tid kommit i bruk. Med detta konkurrerade han snart ut byns gamle fiolspelare, vars namn var Martin Bossom. Denne, som även var småskolelärare, tog hämnd på sitt eget lilla vis. När han skulle lära barnen bokstaven P, kunde han förklara: det är p, som i pile, p som i Pile-Peren, p, p.
Pile-Perens Anders kom en gång i delo med byns fjärdingsman, vid ett samtal dem emellan, hade han blivit retad till ursinne. Han går hem och laddar sitt muskedunder, finner inga hagel, men dett avhjälper han med småspik eller kardnobbar och mord i blick och tanke. Med raska steg vänder han åter mot byn. På lämpligt bösshåll finner han sitt byte. Utan att tveka kastar han kolv till kind, och när skåra, sikte och fjärdingsmannens frågande anlete äro i linje, låter han skottet gå. Han gör helt om och flyt mot norr och hemmet.
Följande dag var han nykter, bävande och ångerfull. På darrande ben söker han upp fjärdingsmannen, som haft stor tur. Ögonen vore hela och inget av skrotet hade stannat i honom. Att han varit i sin livsfara, vittnade de ärr om i ansiktet, dem han som minne fick bära i resten av sitt liv. Efter en överenskommen summa av femton kronor var gubbarna åter vänner.
Författare: Enar Johnsson
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1970.