Jag har i min ägo ett prydnadsskrin, tillverkat av björk i sarkofagmodell och näpet utfört. Detta skrin är inget skrin vilket som helst.Det är ett minne. Nu 25 år gammalt.På insidan av locket är snidat en blomranka och prydligt inskuret:1945 Lager Rinkaby. Under bottnen på skrinet är ingraverat: Andenken M Eichelbaum Leipzig. Det är ett minne som påminner om ofredstider. Vi som då var med minns. Taggtrådsstängsel omkring hela förläggningsparken i Rinkaby. Tåget som kom avlevererade massor med krigsfolk. De för dom själlösa dagar då de i små grupper vandrade innanför taggtråden och diskuterade sin situation.Vi mins skottet som fällde hästskötaren när han skulle planka och gå en genväg till stallarna. Vi minns den stora och högtidliga begravningen han vederfors av kamraterna. Vi minns det första träkorset där han är begravd. Ett minne som vi inte glömmer.
De många bussar som en dag kom till Rinkaby med massor av poliser. Ett tåg av tomma järnvägsvagnar rullade in på stationsområdet och mot sin vilja fick internerna embarkera detta för vidare befordran. Varthän? Under dessa eftermiddagstimmar som inlastningen pågick var det utegångsförbud för alla inneboende i närheten av järnvägsstationen och förläggningen. De sista av dessa dagarna av dessa händelser kom upp tre träkors till på kyrkogården. Dessa sista träkors fick jag beställning på att utföra. Vi minns nätter när vi vaknade av ett starkt dovt buller som drog förbi i natten, från nordväst till sydost. Vi kunde se spårljusen av svenskt luftvärn när dom riktade sin eld mot de s k flygande fästningarna som var på väg mot Tyskland.
Vi minns några stycken av dessa som skadeskjutna och illa tilltygade landade på Rinkaby flygfält. Den första av dessa satte besättningen själv eld på, innan flygfältsvakten kom fram, då de trodde de hade landat på av tyskarna behärskat område. Det var ett ståtligt men farligt fyrverkeri när spårljusammunitionen, som dom hade ombord, flög i luften.
Dessa flygande besättningsmän transporterades sedan från Rinkaby till uppsamlingsläger på okänd ort. Vart? Man kan ju bara gissa. Våra historieskrivare ger väl svar på frågan i framtiden.
Denne Eichelman, som skänkte mig ovannämnda skrin, var en av de få interner som hade förtroende att få komma utanför lägret och arbeta. Han arbetade hos mig som snickare. (Han var möbelsnickare från Leipzig och hade villa och familj där ). Han var mycket bra både som yrkesman och människa.
Av dessa interner som hade detta förtroende arbetade visst en eller någon gång två hos smedmästare Holmkvist och ett par stycken var någon tid hos Erik Andersson, som då hade startat motorverkstad i tobakslängan. Utom Eichelbaum var en annan av internerna hos mig en tid, och avlöstes sedan av en annan, men dessa kan jag inte komma ihåg namnen på.
Vi brukade bjuda in dom på eftermiddagskaffe och satt och pratade så gott det gick med gester och åthävor där inte språket räckte till. En gång frågade jag vad dom tyckte om Hitler. Då fick jag till svar: Hitler god man, men Göring och Göbbels nein, nein, nein, och detta föraktfulla uttryck åtföljdes av huvudvickningar och en gest med högra handen tvärs över halsen, vilken gest inte kunde misstydas.
Detta är minnen av kanske små händelser som låg nära inpå oss. Små händelser i den stora häxkittel, som kokade på hela den europeiska kontinenten under de 5 första åren av 40-talet.
Jag vill avsluta dessa minnesanteckningar med ett citat från Stalins dotter Svetlana Allilujevas bok ” Tjugo brev till en vän ”: I världen har samlats så mycket av vanvett, ondska och ond vilja, och så mycket av framsteg, förnuft, kunskaper, mänsklighet och vänskap. Bådadera ligger i vågskålarna. Under detta jävulska jämviktstillstånd lever vi alla, våra barn vår generation, vårt sekel. Det är nödvändigt att alla tror på det godas och den goda viljans makt”. Detta citat har hon visserligen skrivit i ett annat sammanhang, (Hennes vidräkning med kommunismens Stalinepok ) men jag tycker att det passar här.
Vanvettet och ondskans vågskål laddades upp från 1933 till 1939 då den blev tyngst och vanvett och ondska styrde världen i 5 år.
Författare: Albert Möllerstedt
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul