Solvarm var dagen. Tobaken stod fin och lovade extrapengar som skulle komma i november. Ett välbehövligt tillskott till hemmet. Kläderna till barnen kostade. Snart var det tid med arbetet att ”börja på med tobaken” som folk uttryckte sig. Men det hade varit arbete med den ända sedan tobaksbänkarna lades i april. Sättningen, isättningen, lukningen, toppandet, tjuvandet hade tagit sin tid men snart skulle det stora arbetet börja som nästan varje vecka skulle hålla odlaren sysselsatt fram till den dag då tobaken slutligen lades på vågen på tobaksmonopolet.
Lämningsdagen var alltid lika spännande och oviss. Skulle de olika klasserna godkännas? Hur var fuktigheten? Var den lätt i år? Skulle det någorlunda bli betalt för all den oro som fanns och för alla de timmar man frusit när den buntades? Att man orkade så här år efter år? Hur ofta hade man inte sagt till sig själv ”att i år med skall vi ha tobak, sen får det vara slut”. Men det blev aldrig så. År efter år odlades tobaken, både hemma och ”hälften-tobak”. Nåja, det där med hälften-tobak stämde inte riktigt. Jordägaren tog hälften och vart sjunde kilo, men han släppte förstås till ”jord och gödsel”.
Men denna dag gick upp klar och skön. Tobaken hade växt upp fint i den egna ”tobaks-lyckan” så pass att den inte gick att gå i den för då bröts bladen. Och det gick ju inte an för varje tobaksblad var heligt. Maria stod och såg på tobaksstycket som gick ända fram till trappan. De såg bra ut i år men så behövdes det också för ”jula-grisen” hade dött i rö-sjugan och mannen hade haft dåligt med arbete under vintern som gick. Det såg ut att bli fint väder, barnen hade tjatat om att få gå och bada så det var väl bäst att de fick denna dagen till detta innan tobaksarbetet började. De fick hjälpa till att trä den på spetten. Ja, förresten täckte spetten i år?
Sedan barnen skickats iväg med förmaningarna ”att inte gå längre ut än till knäna och genast komma hem om det såg ut att bli regn” gick Maria till mejeriet för att köpa mjölk. Detta var egentligen något av barnen syssla men idag skulle de få känna sig fria. Samtidigt skulle hon gå in till Jönssons och tittat på den nya klännings-tyg-packen som hon hört de fått hem. Om tobaken gav fint skulle hon köpa ett par meter för det låg visst på dubbel bredd.
Dagen skred fram, ett och annat moln syntes men badvädret såg ut att hålla i sig. Men såg det i alla fall inte mörkare ut över åsen? Skulle molnen orka med att ta sig över Hammarsjön in över byn? Som regel var det svårt att komma över sjön. Men idag såg det verkligen så ut. Ja, lite regn till innan tobaken skulle av vore nog bra.
Maria hade återvänt hem. Hastigt hade det mörknat och det blev visst i alla fall en riktig regnskur. Men vad var det som hördes på fönstret? Var verkligen regndropparna så stora för det var väl regn och inte hagel? – Maria tvekade inte, hon gick fram till fönstret. Jo, det var hagel! Hoppande och studsande på vägen men blev de inte större så skulle nog tobaken klara sig. Men det mörknade mer och mer. Hageln blev större – snart var det isbitar som kom, samlade sig i små drivor när de ramlade från taket.
På en stol i köket satt Maria. Den fina tobaken hade blivit till trasor, knappast lönt att skörda den, så sönderslagen hade den blivit. Hon grät bittert. Jula-grisen död och tobaken sönderslagen. Fanns det någon rättvisa egentligen? Skulle tiderna aldrig förbättras? Skulle det kanske komma en tid när alla fick bidrag till kläder till barnen? En tid när barnen skulle få mat i skolan? Nej, detta var väl en utopi. Vad var nu att göra? Hon fick försöka få tag på ett par tunnland sockerbetor att ta upp för barnen måste ju få kläder. Tiden måste ju räcka till för detta fast även om tobaken blev sönderslagen så måste ju det som var kvar tagas till vara.
Men ett var säkert: spetten de hade skulle ledigt räcka. Kanske det blev några kronor i alla fall. Och försäkringen – även om det bara blev en liten, liten del – blev det kanske något. Hon snuddade vid tanken: nästa år skall vi inte ha någon tobak och Maria såg sin dröm om en ny klänning blekna bort.
Författare: Nils Ljunggren
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1979