Det var i slutet av 1930-talet som J.P Ringberg samlade några intresserade, och bildade Röda- Korsföreningen. Platsen var mejeriet hos en av de många eldstjälarna, fröken Anna Ekdahl. Ringberg blev den första ordföranden, Frida Persson sekreterare och Anna Ekdahl kassör. Orosmolnen blev mörkare och hopade sig allt tätare över våra grannländer.
Så bröt kriget Finland-Ryssland ut i nov. 1939 och därmed kom den första verkliga insatsen för föreningen. Medlemmarna samlades på Bondessons café för att sy snödräkter till de finska soldaterna. Flera familjer anmälde sig för att mottaga barn som drabbats särskilt hårt av kriget. Det var under dessa dystra år som det verkliga eldprovet bestods – ett prov som utföll i klar positiv riktning och som jämnade vägen för de efterföljande i föreningen. Men det behövdes pengar. Man ordnade med basarer och luciafester, om blev otroligt populära och det hade behövts mycket större lokaler än vad skolan hade. Byfolket framförde sånger och sketcher och barnens luciaspel skall heller inte glömmas. Säkert kommer barn som då var med att alltid minnas sin medverkan i Röda Korsets julfest. Det var deras tribut för de hungrande och lidande barnen.
Ja, så berättar några av de gamla medlemmarna. Många av dem är inte med och verkar inom föreningen: någon ser dåligt, någon är svårt värkbruten, någon har slutat av andra skäl. I deras ögon läser jag tacksamhet för att de fått vara med och lindra nöden hos andra. När offer som mistat lemmar, hem och anhöriga.
Herre, jag ber ej om lättare börda
men väl om starkare rygg.
Att kunna möta det oerhörda
samlad och barnatrygg.
Det största är inte att slippa plåga
och skonas från ångest och ve.
Nej det största är makten att utan att fråga
Kunna lida och le.
Författare: Nils Ljunggren
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1966