Rinkaby Kyrka, vid väggen i vapenhuset, står en gammal gravsten, som legat framför altaret. Den blev borttagen därifrån vid sista restaureringen. Det är en mycket gammal gravsten, och det är en särskild historia förknippad med den, och den ska jag här berätta så, som den berättats för mig av gamle kyrkovaktmästaren Sven Hansson.
Fred hade år 1658 slutits mellan Danmark och Sverige, då Skåne, Halland och Blekinge blivit svenska efter att förut tillhört Danmark. Rinkabybönderna i de låga halmtäckta gårdarna, som lågo runtom kyrkan hade då varit med om att utse en betrodd bonde från byn, vilken hade varit i Malmö och svurit den svenska konungens trohet å byns vägnar. Det var, och hade länge varit, svåra tider för skåningarna. Kriget hade böljat hit och dit. Ibland hade man danska knektar inhysta i gårdarna, ibland svenska. Många gånger hade eldsken upplyst dem om, att nu var svenskarna i närheten och brände städer och byar utan förskoning. För inte så länge sedan hade Rinkabyborna sett ett flammande eldsken från andra sidan sjön. Det var Vä, som brann ner. De hade på 1620-talet tvingats göra körslor till den nya fästningen Kristianstad, som Kristian IV byggt mitt i Helgeån till traktens försvar. Det hade varit en dryg tid för Rinkabybönderna såväl som de andra bönderna i de små byarna runt omkring.
Nu var det en höstafton 1659. Mörkret höll just på att sänka sig tungt över den lilla byn, där dis och dimma hela dagen gjort vädret olustigt. Rasmus Fajersson hade just gått ut för att bomma till porten på sin kringbyggda gård, som låg på västra delen av nuvarande kyrkogården. Men där stannade han. Han hörde det dova ljudet av hovar, som närmade sig. Det var inte en häst, nej, det måste vara många, och de var på väg mot hans gård. Han lyssnade noga. De redo tysta, men en och annan gång hörde han ett rop till hästarna. Det var ett språk, som han kände igen. Det var en dansk ryttartropp. Han skyndade sig att bomma till porten. Kan hända redo de förbi. Vad skulle han göra, om de ville taga logi just här. Han sprang snubblande över gårdens stenbeläggning. Han måste rådgöra med Kersti, som inte brukade vara rådvill. Hon stod vid spisen och lagade kvällsmat, när han kom i köksdörren. ”Mor va ska vi göra? Här ä danska knektar på väjen, en hel tropp. Tänk om di kommer hid, och vi som nyss svärjt trohed te di svenske”.
Just som han sagt detta hördes bultande på porten. ”Gack ud o ta imod di, dä ä dä ende du kan göra”, viskade Kersti. Det var med tunga steg han gick över gården. Bultningarna blevo otåligare. ”Öppna i Kungens namn bonde”, hördes en röst, som var van att befalla. Med fumliga nävar fick Rasmus stocken från porten. In vällde en hop ryttare, 15 st räknade han till. Befälhavaren rekvirerade med skarp röst foder åt hästarna, mat åt soldaterna och logi på höskullen åt soldaterna samt en säng åt sig och sin närmaste man inne i stugan. ”Inte har vi mat åt så många”, jämrade sig Rasmus. ”Vi har nätt och jämt till voss sälla”. ”Då får du ställa till slakt bonde, mat skall vi ha”, blev svaret.
När svenskarna anlände var där stor sorg i gården och förresten i hela byn, ty ingen visste, hur det gått med Rasmus Fajersson och mor Kersti. Dessa blevo emelletid förda till Köpenhamn som krigsfångar. Men redan året därpå blevo de utväxlade och kommo till Rinkaby. Till tack för sin hjälp åt sitt nya fosterland fingo de kungens löfte att vid sin död bli begravna framför altaret i Rinkaby kyrka. På deras gravsten står följande inskrift:
Her under vilar den salige man Rasmus Fegerson
tillige med sin saliga hustro Kersti Månsdoter,
som vilar under samme sten. Och är den salige man
mand avsofnet fra dene werden anno 1681 och den
salige qvinde avsofnet fra dene werden anno 1662.
Gud gifve dem en gladelig uppstandelse till det evige liv.
R.
Kersti hade tydligen inte tålt strapatserna under flykten och fängelsetiden, för hon dog bara ett par år efter. Men Rasmus Fajersson levde i många år. Släkten finnas kvar i Rinkaby än. Gården Nr1 blev utflyttad vid storskiftet 1854 och ligger nu på gränsen till Horna. Den är förresten genom en sentida ättling testamenterad till byn. Vad det stora R:et under Gravskriften betyder, vet jag inte. Möjligtvis kan det betyda Rek (kung) i så fall talar det om för oss att stenen är rest och bekostad av kungen.
Författare: Tyra Östberg
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1966