Året var 1854. Karl XV residerade på Bäckaskogs Kungsgård. I Kiaby hade smeden bråttom med att sko hästar, när han en dag blev kallad till kungsgården. Han skodde färdigt, innan han gav sig iväg, för även om kungen kallar, så måste bondens hästar vara skodda, så att han kan använda dem i sitt arbete.
Smeden brukade ofta arbeta åt kungsgården, men idag måtte det vara något särskilt, för han blev av en lakej visad upp i kungens egen våning. Där hade han aldrig varit förr, så han tittade sig noga omkring. Han måste ju kunna berätta för smedsmor, när han kom hem om hur det såg ut inne i de fina rummen. Han blev förd uppför en lång trappa och in i en stor salong. Sina tofflor hade han satt nere i den stora hallen, så nu följde han efter lakejen i sina grå strumpsockor. Men det var då inte farligt att gå på strumpsockarna här, för både i trappan och i rummen var tjocka, muka mattor. ”Stig på smedsfar”, hörde han en röst säga. ”Hur tycker du att jag bor?”. ”Skulle ente en kong bo fint, så skolla väl ingen annen”, sa smeden. ”Jo, ser du”, sa kungen, ”jag hade fest här igår, och det gick lite vilt till, så ett av benen på den här fina soffan gick sönder. Tror du, att du kan laga den åt mig, där den står? Om du sätter en järnbit om benet, så håller den nog!”. ”Ska försöka”, sa smeden, lade sig ner på den fina mattan och undersökte benet. ”Dä går nock, sa han, men ja är tvongen att gå hem och smi en bid o sätta did”. ”Gör det, sa kungen, vi ska in till Kristianstad om en stund. Då kan du göra det, medan vi är borta”. Smeden traskade hem igen, och när han om en timma var tillbaka med järnbiten i fickan , mötte han hela sällskapet.
Nu till häst, skojande och pratande. ”Gör det fint nu smed, så ingen kan se, att soffan”, ropade kungen, när hn red förbi. Tre ridknektar, som red sist, gjorde fint honnör. Det skulle med och ta reda på hästarna medan kungen och hans kavaljerer tittade på stans vackra flickor.
När smeden följde efter lakejen samma väg upp i salongen, kunde han se sig om lite bättre, för nu var rummet tomt. Det var ett jättestort rum med röda sidentapeter. Framför fönsterna hängde flera omlag med gardiner, de yttersta med tofsar och grejor. Rysligt fina möbler var där, inte mindre än tre soffor, och stoppade stolar med armstöd, också de med fransar och tofsar. Soffan som han skulle laga, var klädd med gult siden, och träet i den var blankt och litet rödaktigt. Sådant trä kallades mahogny, talade lakejen om. Nu lade sig smeden ner på mattan och skrivade med järnbandets hjälp ihop benet på soffan. Han var fasligt rädd för att smutsa ner den, för så vacker soffa hade han aldrig sett. ”tänkt vad Kerstin skulle bli glad, om hon hade en sån soffa”, tänkte han för sig själv, ”men dä ä ju inte o tänka på bara”.
Nu var soffan färdig, och ingen kunde se, att den varit sönder. Med ännu en blick på det vackra rummet och dess stilfulla möbler traskade den unge smeden tillbaka samma väg, han kommit. När han kommit hem, berättade han för smedsmora om alla de vackra saker han sett i kungens stora salong, och alldeles särskilt talade han om den vackra soffan, han lagat. ”Ack, om en åtminstone finge se en sån soffa en gång”, utbrast Kerstin. ”Dä får du nock aldrig mer”, sa den unge smeden.
Många år runno hän, jag tror nästan femtio. Karl XV ägde ej längre Bäckaskog. Han var död för länge sen. Hans dotter ”Sessan” som blev gift med Kung Fredrik av Danmark, övertog arrendet av gården. Danska kungaparet hade Bäckaskog till något av de sista åren på 1800:talet. När de lämnade det, blev där en hejdundrande stor auktion. Där såldes rubb och stubb, och där var massor av folk från både Danmark och Skåne. Auktionen varade flera dagar.
Smeden från Kiaby var också där och handlade. Han var så gammal nu, men smedjan hade gått bra, så han hade råd att handla. Han hade aldrig glömt kungens fina möbler. Först ropade han inte en vacker björkmöbel, och sedan köpte han den fina soffan. Han kände väl igen den, för järnbandet fanns fortfarande om benet. Tyget var inte så fint nu, det var slitet och fult, men formen var densamma och det polerade träet lika bra. Mahogny hade lakejen kallat det. Oj, vad Kerstin blev glad, när han kom hem. Nu blev det fint hos gamle smedens i Kiaby. Soffan blev omklädd. Inte med gult siden, det liksom passade inte. Men med stadig stark, grön rips. Makalöst god var den att sitta i, det tyckte alla som kom dit.
Nu är soffan min. Jag har haft den i flera år. Jag köpte den av gamle smedens sonson, som hade den stående på magasinsvinden. Den var fläckig och nedsutten, men de vackra formerna hade den kvar, och träet var väl bibehållet. Nu är den klädd med gult siden igen och lika vacker, som när den en gång stod i kungens salong på Bäckaskog.
Författare: Tyra Östberg
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1970.