För snart 50 år sedan byggde Sven Nilsson Sveriges första TV-apparat – utan att ens veta att det fanns något sådant som television! Han hade bara hört märkliga knastranden i sin radio och byggt en mottagare. Senare visade det sig att han byggt en TV och att knastrandet var tyska försök med TV-sändning.
Han kommer sakta gående vägen fram utanför sin vita skånelänga i Rinkaby. En gammal man i brun filthatt och med buskiga mustascher. Han är tekniskt geni, snickare, elinstallatör, klockbyggare – vad ni vill. Han heter Sven Nilsson – 91 år gammal och äkta skåning.
Fram till 1911 var han snickare med egen rörelse i egen verkstad med egenhändigt tillverkade gamla fina kvalitetsverktyg. Sedan startade han en elinstallatörsfirma, som han sedan drev fram till pensionen. Men intresset för tekniken fanns kvar.
För 25 år sedan gifte han sig med Thea (född Dorothea, men allmänt kallad Thea) som är 25 år yngre än sin make. Ungefär samtidigt började han intressera sig för gamla klockor. Startade så smått med att reparera andras trasiga klockor. Men det räckte inte för Sven Nilsson. Han började bygga ett mycket märkligt ur, som skulle göra honom berömd, åtminstone i hans hembygd.
Det blev ett oerhört komplicerat bygge. En golvklocka – större än en moraklocka – men den kunde också visa betydligt mer. Förutom tid visar denna klocka, som naturligtvis går perfekt, även månens läge, skymningstid, årstid, solens banor, soluppgång, solnedgång, djurkretsar, midsommar, midvinter, höst- och vårdagjämning samt stjärnornas gång. Bland annat. Sven Nilsson berättar att ett s.k. måndygn är 24 timmar, 50 minuter och 28,33 sekunder!
Märkligt ur – nu började folk hitta till den äldsta delen av Rinkaby, där Sven Nilsson satt i sin verkstad och lagade och tillverkade klockor. Han började bli känd i sin hemtrakt. Av den kyrkliga syföreningen i Rinkaby fick han sitt största uppdrag – att till den fina 1100-talskyrkan bygga ett ur liknande det märkliga golvur han byggt till sig själv. Föreningen skulle betala materialet, men arbetet fick Sven Nilsson inget för.
Ett år tog det att förfärdiga detta ur. Han arbetade mest under kvällarna när han fick lugn och ro. Resultatet blev ett mycket vackert ur, stilenligt inmonterat ovanför dörren till sakristian.
I Sverige finns bara tre sådana här klockor: ett 1300-talsur i Lund domkyrka, ett i Fjällie kyrka byggt av prästen Arent, och så Sven Nilssons i Rinkaby.
Sven Nilsson bor i en vit gammal skånelänga i de äldre delarna av Rinkaby, där han också har sin verkstad. Han lagar fortfarande klockor åt folk, just nu är tre under reparation. Verkstaden ser ut som ett litet museum i 1800-talsmiljö. Fint, rent och prydligt. Man märker att han är finmekaniker.
Snickarglädjen märks också – i vardagsrummet står ett otroligt sirligt bord och på bordet en liten skulptur i trä av en kronhjort. I taket hänger en mobil – Sven Nilssons mästarprov i svarvning. Det är två ihåliga kuber i varandra, och längst in en kompakt träkub med en träkon på alla sex sidor. Allt är svarvat ur ett stycke bok!
Byggde en TV – Men Sven Nilssons märkligaste bedrift är ändå TV-apparaten – Sveriges första! Den tronar på ett bord – en underlig konstruktion som står på en gammal ornamenterad lampfot. Mitt fram sitter en stor rund metallskiva som kan sättas i rotation. Detta är en TV tillverkad 1925!
Vadå? Undrar ni. TV började ju inte med sina första försökssändningar förrän 1954 här i Sverige. Det stämmer, men vi var ganska sena med TV i vårt land. På kontinenten hade försök pågått ganska länge redan. Men vi ska ta det hela från början.
År 1923 såg han TV var lördag – år 1923 var den då 43-årige elektrikern Sven Nilsson redan känd som ovanligt duktig. Förutom att han var mycket skicklig i sitt jobb sysslade han med en hel del annat vid sidan om. Bland annat hade han en stor fin radioapparat där han kunde få in många utländska stationer. Men från en tysk station uppfattade han bara ett underligt raspande…
Hur det gick till att kläcka idén kommer han idag inte ihåg. Men han kopplade en vanlig glödlampa till radions högtalaruttag! Och det blev upptakten till hans unika konstruktion. Resultatet blev nämligen att lampan glimmade med olika starkt sken på ett underligt sätt! Stationen sände ut någonting, men vad var det? Ett knastrande, raspande ljud som kunde bli ett blinkande sken! Mystiskt tyckte Sven Nilsson och experimenterade vidare.
Han monterade sin glimmande lampa i ett litet lamphus med en öppning. Storleken på hålet var 30×30 millimeter. Sedan började han sitt finmekaniska arbete i sin lilla verkstad. I en lättmetallskiva borrade han ut 30 små kvadratiska hål. Hålen placerades ett par centimeter från skivans ytterkant runt hela skivan i en spiral. Hålen placerades dessutom så att skillnaden i avstånd från skivans kant till det första respektive sista hålet blev precis 30 millimeter.
När hålen efter ett otroligt finmekaniskt arbete var färdiga monterades skivan fast i en motor som var placerad under det lilla lamphuset, så att skivan roterade när motorn startade.
Antalet varv per sekund kunde varieras med ett motstånd i motorn. De 30 fyrkantiga hålen hamnade nu vart och ett – när skivan var i ”rätt läge” – mitt framför den 30×30 millimeter stora öppningen i lamphuset. Lampan kopplades till ett vanligt eluttag. Skivan började snurra, och vad hände då…?
Jo, först när skivan snurrade relativt långsamt syntes bara de 30 hålen snabbt glida förbi det darrande ljuset från lampan. Som snabba avlånga ljusglimtar. Men ju snabbare skivan roterade desto mer av hela den belysta 30×30 millimeter stora öppningen framträdde! Och inte nog med det. Vid ett visst varvantal reglerat via motståndet i motorn, framtonade faktiskt en bild! En mycket, mycket dålig bild – men den rörde sig! Sveriges första TV var ett faktum.
Som en modern TV – så underligt är det kanske inte. Modern filmning bygger faktiskt på en idé liknande Sven Nilssons märkliga TV-apparat. Och likheter finns även med modern TV, som ju punktvis visar stillbilder i snabb följd. Sveriges Radios tekniske expert Kjell Stensson lär ha tvivlat när han först fick höra talas om det, men sedan han fått veta fakta blev han övertygad.
Det var alltså tysk försökssändning Sven Nilssons lyckades ta in 1923! Det blev högtidsstunder framför hans märkliga konstruktion varje lördag klockan nio. Det var nämligen enda gången i veckan man sände på försök. Sven Nilsson försökte också ta in Englands sändningar, men misslyckades. Men han var fullständigt nöjd med det resultat han nått med sin lilla en och en halv-tummare!
Denna artikel är hämtad ur Saxons Familjetidning i december 1971. Sven Nilsson var då 91 år. Han avled 9 oktober 1975. Materialet har välvilligt ställts till vårt förfogande av Alfons Carlberg.
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1990.