Admin befarar att nedan blandas begreppen ihop om Lancasterplanet som ”den flygande fästningen” eftersom Lancaster = Engelskt och ”Flygande Fästningen” = Amerikanskt.
Månadsskiftet augusti-september 1939 blev historiskt. Dock förflöt det relativt lugnt för Rinkabys del. Visserligen utbröt finsk-ryska kriget i november och som varade till mars nästkommande år men inte förrän april 1940 kom kriget och knackade på. Skyndsamt fylldes de stora fälten kring byn med olika redskap, som kanske gjorde sitt till att tyskarna inte försökte invadera landet. De harvar, plogar, vagnar, bockar m.m. som placerades ut dessa kritiska dagar kunde så småningom plockas bort. Ett och annat glömdes kvar men skulle snart skatta åt förgängelsen. Dock skulle de väl kunna tjäna sitt syfte om ett ovälkommet flygplan försökte att landa. Då hade detta förstörts och det var ju det som var meningen.
Flygfältet som fanns i Rinkaby innan kriget bröt ut var bara litet. Det sträckte sig från Lagerström (Johan Olsson) rakt söderut cirka hundra meter förbi Martin Olssons. Där gick södra gränsen. Detta övningsfält hade heller inga asfalterade banor utan dåtidens flygmaskiner Albatross, Focker, Tummeliten, Tiger Moth m. fl. skumpade iväg med dånande motorer och lyfte sakta men säkert. Ibland lades landningsövningarna till andra sidan Rörsbäck. Det var fritt fram för barn och andra som hade tid att på mycket nära håll följa dessa övningar. Det var heller inte förbjudet att vistas på andra sidan Rörsbäcken. Då var risken med blindgångare ett okänt begrepp. Men nu värnar militären om ortsbefolkningen och andra. Det är endast O-ringar som i tusental fått nyttja vägarna ner till stranden.
Men krigsutbrottet förde med sig ett ökat behov av mark för militärerna. Flyget lade beslag på huvuddelen av Bonde Perssons gård, Martin Olssons och Per Martin Jönssons mindre gårdar, Sven Nilssons i Legeved (det s.k. Glansa-huset), Ola Anderssons i Rinkaby stora fält som gränsade till skjutfältet och en del av Nils Anderssons jord. A3 införlivade stora områden, flera smågårdar försvann, skogsskiften som bönderna hade, och de s.k. Mårten Nilssons täppor.
För flyget var det bråttom att få bort Martin Olssons hus och en del av detta användes på annat ställe senare. Grävskoporna rev bort gränsgärdesgården mellan Gälltofta och Rinkaby . Start- och landningsbanor planades och asfalterades och kunde, som det senare visade sig, snart ta emot större flygplan än vad den svenska krigsmakten förfogade över.
Ett avlägset buller hördes över byn. Dagen är mild, grå i luften och det är den 9 oktober 1943. Ett ovanligt stort flygplan kretsade över byn. ”Tänk så bra försvar vi har”, säger en kvinna. ”Men så har vi också haft en kännbar värnskatt i flera år”. Planet går ner mot fältet. Kommer in från Nymöhållet på snål höjd över Gälltoftavägen som då inte var asfalterad. Tar mark på asfaltsbanorna som går norr-söder. Det skriker i planet när bromsarna slår till. En hackande motor har stannat, tre återstår och de tycks rikligt pusta ut när planet stannat ett hundratal meter från skjutfältsgränsen. Men det syns inte något i planet. Däremot syns flera cyklister från Rinkaby komma, förstående att det hänt något utöver det vanliga i Rinkaby. Men så plötsligt öppnas en dörr i planet och ut hoppar ett tio-tal man ivrigt ropande och gestikulerande. Svensk militär är påväg mot planet. Under tiden har planet utrymts och in genom den öppna dörren kastas någonting. Strax efter hörs en knall och rök väller ut. Planets personal rusar bort mot svenska militären och med upplyfta händer tas de om hand. Enorma glädjescener utbryter när de allierade flygarna förstår att de landat i Sverige och inte, som de först trott i Danmark som då var ockuperat av tyskarna. Det var för att de inte skulle falla i fiendens händer som de förstörde planet. I varje fall så förstördes inte ytterligare plan i Rinkaby.
Våldsamma smällar hördes från planet, det var när bensintankarna exploderade. En stund senare hördes kulsprutorna börja spela. Ammunitionen tålde inte heller hettan utan det smattrade som om en man låg och höll på avtryckaren på kulsprutorna. Detta inferno varade i flera timmar, röken vällde svart och på kvällen var det stolta Lancasterplanet med amerikanska nationalitetsbeteckningen en skrothög. (ADMINs kommentar: Troligen blandas här ihop om Lancaster och amerikansk nationalitetsbeteckning. Om det var ett Lancasterplan så var det engelskt, och om det var med amerikansk beteckning var det troligen ett amerikanskt B17-plan som kallades den flygande fästningen. Eftersom författaren nämner nationalitetsbeteckningen och i nästa stycke börjar med ”Det var alltså en amerikansk flygane fästning som hade landat…. Får man kanske anta att det är Lancasterbenämningen som är felaktig ovan).
Det var alltså en amerikansk flygande fästning som landat. Den första av ett femton-tal som kom under kriget. Skadeskjutna landade de, återvändande från bombraiderna över Köln, Hamburg, Berlin m.fl. städer i norra Tyskland. När de flög från England till Tyskland kom de oftast svepande på låg höjd. Det var ett mäktigt ljud som hördes när otaliga fyramotorers maskiner i våg efter våg svepte fram över byn fullastade med bomber. Men flygarna visste att de var över Sverige – det vittnade ljusen om för här var ingen mörkläggning, den hade upphört i mitten på maj 1940. Men flera av dem skulle aldrig återvända, ett och annat landade i Rinkaby och på Bulltofta men resten återvände till England. Där väntade ytterligare en stor fara, nämligen dimman. Det var ett oerhört problem innan radarn uppfanns. Engelsmännen tände åtskilliga eldar längs start- och landningsbanorna dels för att vägleda de återvändande och dels för att skingra dimman.
En annan flygande fästning som kom var Liberatorn. (Troligen också felaktigt, då Liberatorn inte var den flygande fästningen). Det planet hade en kulspruteskytt i en genomskinlig hytt under planet. Vi kunde ibland få se att denne hytt var bortskjuten och då hade ju den skytten gått en säker död till mötes. En och annan flygande fästning störtade i Skåne och exploderade med man och allt. De flygare som klarat sig undan Tyskarnas eld fick sin död i Skåne.
Allmänt var vi på den tiden stolta över de allierade. Amerikanarna högaktades, Winston Churchills tal var fantastiska. Charles de Gaulle var hoppet för franska folket. En och annan nazist fanns väl i de flesta byar, troligen också i Rinkaby men det var mest sådana som såg att en snabb karriär på samhällsstegen fanns via det partiet.
Rinkaby blev alltså internationellt känt. Baltlägret efter krigsslutet 1945 gjorde även sitt till att Rinkaby för århundraden skulle utmärkas på den internationella kartan.
Det var svåra tider med ransonering på nästan allt, rabattkort på smör för en del men kanske allra svårast var att mannen i familjen fick ”rycka ut” och kanske bli placerad ända upp i Norrland. Då var det aldrig tal om jämställdhet men det var kvinnan som mer och mer framstod som landets ryggrad. Då var det stora krav som ställdes på henne. Men det fick för den generationen var inte van vid lyx. I stället hade familjerna den stora gåvan att känna sig nöjda med det lilla. Jag vet att i många familjer lades en extra rad till i barnens aftonbön:
”Gode Gud, gör att Far snart kommer hem”.
Författare: Nils Ljunggren
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens jul 1978