Under den tid, då Wendes Artilleriregemente ensamt förfogade över fältet, var det mera tillgängligt för allmänheten, än det blev senare som Arméns skjutfält. Jag försummade då sällan tillfället att under min ferievistelse i hemmet ta en tur dit och iaktta de förändringar, som ägde rum. Man fick då se boskap i stort antal åter beta på fältet och under tiden mellan de båda världskrigen ett stort område av den bästa jorden på nytt tas upp för odling av brödsäd. Man fick också se ett annat område inhägnat för idkande av hästsport. Flera kapplöpningar hölles under trettiotalet på fältet med tillströmning per järnväg av åskådare från Kristianstad. För deras på- och avstigning iordningställdes järnvägen i närheten av sadelplatsen en anhalt, som troligen ännu finns kvar. Ett par årtionden tidigare idkades en annan exklusiv sport på fältet, nämligen golfspel på en av golfklubben i Kristianstad nyanlagd bana.
Stengärdena, den utmärkande ytformationen i min barndom, voro fullständigt borta. Mycket av stenen i dem hade för övrigt forslats bort, innan militären övertog fältet, och den avnändes sedan till husgrund och källare i de hus, som under det första årtioendet uppfördes på Nr 6, söder om samhället. Stängslet på södra sidan av fältet från järnvägen till vannebergavägen, som min bror och jag satte upp hösten 1899, blev taget bort i dess västra del, i och med att fältet utvidgades åt söder till hemmanet Nr 16 och sedan de nysatta furuplantorna växt upp. Den enda formation, som fanns kvar, var Rörsbäck, men som ett dike och icke som den smala slingrande, på sina ställen nästan igenvuxn vattenvägen i min barndom, med kabbeleka (kabbalök) och annan växtlighet, som lockade dit stim av småfisk (Tobis). En och annan ål förirrade sig emellanåt långt upp i bäcken, även som lake, som kunde snärjas vid broarna.
Det är nu ett par år sedan, jag sist stod på den gamla boplatsen och lokaliserade mig. Ytterkonturerna av trädgården voro ännu skönjbara, men eljest fanns där ingenting, som för den med förhållandena obekante kunde ge antydan om att en trädgård en gång legat där, en ”have” med lusthus, bärträn, bärbuskar och en rabatt, omgärdad av doftande lavendel. Några hallar i markytan vittnade om, var de båda skorstenarna stått, och stenarna, som störtats ned i brunnen och fyllt den, visade var denna funnits som öppen. Några fördjupningar i marken angav läget för den stora asken med skatboet och för de fyra almar, som likt skiltvakter paraderat framför inkörseln.
Dessa tecken och spår från en gammal boplats blir med åren allt mindre märkbara, för att till slut utplånas och försvinna. Med dem försvinner ur sinnevärlden jämväl den, som åstadkommit detta opus – den siste överlevande med minnen från det gamla ”Fallet”.
Författare: Nils Ringdahl
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1971