Dessa båda voro min barndoms sömmerskor i Rinkaby. Många här minns dem säkert inte längre, men jag dem i gott och tacksamt minne. De sydde ju kläder åt oss, och som alla barn, voro vi väldigt glada, när vi fick nya kläder.
Barn hade inte så mycket kläder på den tiden, och inte fanns det färdiga kläder att köpa, inte. Nej minsann, kläder fick tillverkas hemma eller av någon sömmerska.
Skulle man ha strumpor eller underkläder (undertröjor), som det hette då, så gick man med garn till farbror Nils Waldemarsson på telefonstationen. Han och hans lilla fru hade stickmaskinen i gång samtidigt med att de skötte telefonstationen. Det fanns inte så många abonnenter på den tiden, ett 30-tal skulle jag gissa. I mitt hem hade vi inte telefon förrän 1912, det ansågs alldeles för dyrt. Men då fick vi en konstig sort av bordsapparat. Annars satt de flesta telefonapparaterna på väggen. Man talade i en tratt, som satt fast i apparaten, och så satte man en manick för örat, som man hörde genom.
En sådan telefon ser man aldrig nu, men när jag var i Paris härom året, så fanns där på mitt hotellrum en sådan urmodig telefon med lur av koppar.
Nåja, man gick till telefonstationen och avlämnade garnet, det fick man alltid köpa själv, och så talade man om, som mor hade sagt, att det skulle vara kort ärm i undertröjorna, och så fick man reda på, när de blev färdiga, och så gick man hem. Ibland blev man förstås tillfrågad, om man inte ville komma in och leka med Gustav. Det var deras barnbarn sedermera Gustav Pettersson. Han hade massor av leksaker, så man stannade gärna kvar och glömde, att man var tillsagd att skynda sig hem, så om en liten stund kom Lina och hämtade en.
När man om några dar kom tillbaka för att hämta det stickade, gladde man sig åt den skära rand, som gamla mor Bengta virkat runt hals och ärmar.
Strumporna var alltid svarta och stacks förskräckligt på benen i början. Skulle det vara riktigt fint, så var strumporna bruna, men lika stickiga.
På tal om underkläder, så syddes små skjortor och linnen alltid av vit, ganska bastant väv, som på gårdarna vävdes hemma, men av min mor köptes i stan. Alltid var där kort ärm i dem, ibland en liten spets kring hals och ärmar på linnena, och då var det väldigt fint. Mor sydde dem väl för det mesta, men åt far och mor sydde Linas mor, som var Jöns Bengts Ingar. Hon var en duktig linnesömmerska.
Men de allra finaste var den riktiga sömmerskan, som sydde klänningar, och det var Frideborg det. Hon bodde i förvaltarebostaden borta i hörnet av skjutfältet, för hennes far var förvaltare där och hette Berling. En mycket lång och mager herre, som man neg väldigt fint för, när man mötte honom. Det märkvärdigaste med Frideborg var att hon hade en bror, som hette Oskar och var blind.
När man var där och provade, så följde man honom med stora förvånade barnaögon, där han gick fram och tillbaka på golvet med sitt nystan under armen och stickade och stickade. Det kunde han nämligen trots sin blindhet.
Det enda man tittade efter, när man provade, var, om det fanns lomma = ficka i klänningen. Hur den skulle se ut för övrigt hade mor och sömmerskan bestämt i förväg. Frideborg hade de minsta och smalaste händer, jag någonsin sett. Vi beundrade henne mycket. Min syster Agda brukade säga: ”När jag blir stor, så ska jag bli Frideborg”.
Ibland på söndagarna brukade Oskar Bergling gå i kyrkan, då alltid arm i arm med sin mor eller Frideborg.
När förvaltare Bergling dog, måste den lilla familjen flytta från förvaltarebostaden. De hyrde då ett par år det hus, där vi nu bor, där de hade kaffeservering för militärer, för att på det sättet dryga ut den lilla pensionen.
Men det dröjde inte så många år, förrän både Oskar och Fru Bergling dog. Sen byggde Frideborg och Karna stickerska (skolvaktmästare Lindskogs mor) ett hus tillsammans. Det låg på den plats där Lindskogs nu bor, men brann ner för en del år sedan.
Men Frideborg var oftast sjuk. Hon tillbringade de flesta av sina återstående år på Broby sanatorium. Nu är hon död sedan många år tillbaka.
Vi hade bytt sömmerska, redan när vi började skolan. Då hade vi under några år en jungfru, som hette Anna. Hon var dotter till en gropare, som hette Per Larsson, och som med sin familj kommit flyttande hit från Råbelöv, där han varit statare. Anna var en mycket duktig och ordentligt flicka. Jag minns så väl, när hon skulle komma till oss. Det var min faster Bengta Ringberg, som ordnade saken. Jag kan se henne, faster menar jag, när hon kom in till mor i köket. Det var nog år 1910. ”Det är en duktig tös”, sa faster, ”men du får nog ge henne minst 10 kanske 12 kr i mån”. ”Ja, är hon bara duktig, så får det bli därvid”, sa mor. Och så kom Anna till oss och blev mycket älskad av oss barn.
Anna hade en syster, som hette Ester och var sömmerska. Det blev nu vår ”sömmerskan Ester”. Hon sydde åt många här i byn, bl a åt den numera kända författarinnan Eva Waldemarsson och hennes syskon.
”Sömmerskan Ester” bodde hos sina föräldrar i det hus, där Karl Julin nu bor. Vi barn tyckte, att det var en förfärligt lång väg att gå, när vi skulle prova. Men den blev något lättare, när vi tänkte på, att vi kanske kunde få en Allers mönstertidning med oss hem, om vi bad vackert. Där klippte vi ut barnen och fruarna och hade till pappersdockor. Inte liknande det våra dagars stiliga, färgglada pappersdockor, men vi var överlyckliga över dem.
En gång när vi varit och provat, jag och min syster Agda, hade vi sällskap av flickorna Waldemarsson. Då satte Eva Waldemarsson sig ned vid vägkanten för att binda sitt skoband, som gått upp. Då kom där en cyklist och körde till henne, så hon trillade framstupa och slog upp ett sår över ena ögat. Jag minns ännu, hur vi gråtandes kom springande hem, alldeles säkra på att Eva skulle dö.
Efter några år blev ”sömmerskan Ester” nervsjuk och kom till S:t Lars i Lund.
Vi hade bestämt lite otur med vår barndoms sömmerskor. När min mor kom till Rinkaby 1894, då var det ”Tuas Grebbor”, som var byns sömmerskor. Där dugde det inte, att man kom med för stora nymodigheter, för då vägrade de att sy. Men så var de inte heller så dyra, 1 kr 25 öre för en blus, 2 kr och 50 öre för en klänning, och då var de ändå försedda med foder och fårbogsärmar.
Ja, det var forna tiders sömmerskor. Vem kunde då ana, att man några årtionden senare skulle gå in i en affär och bland 100-tals klänningar välja ut den man ville ha.
Författare: Tyra Östberg
Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1973