Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Vi förflytta oss 250 år tillbaka i tiden och gör ett besök på en av gårdarna i byn, den som hade beteckningen nr 29. Om honom så då var innehavare av gården är endast känt att hans namn var Ola Andersson och att hans bondetid inföll mellan åren 1718-1738. Hemmanet lämnade han i arv till en son Nils Olsson och om honom är kunskapen lika stor, endast att hans bondetid varade från 1738 till 1770. Denne i sin tur efterträddes av en son som i dopet begåvats med namnet Per Olsson och hans bondetid vara i fyrtio år, från 1770 till 1810.


Denne Per Olsson var gift med Elna Jönsdotter vilken var född i Horna år 1750. I sitt äktenskap föddes först dottern Anna som gifte sig med sockenskräddaren Nils Bengtsson i Fjälkinge. Anna var född 1771.


En av Pers söner hette Ola Persson född 1777. Han gifte sig med Anna Månsdotter som var ifrån Gälltofta och var född 1784. Denne Ola Persson övertog i sin tur nr 29 och brukade det från och med 1810. Per Olsson hade ytterligare två barn, Bror och Elna.


Bror var född 1786 och han gifte sig med Svenborg Hansson som var från Gälltofta. Bror var farfar till riksdagsman Ola Persson. Elna i sin tur gifte sig med nämndeman Nils Nilsson vilken var innehavare av Nr 16 eller det nuvarande Alfåkra. Dessutom var det ännu en dotter till Ola Persson vars namn var Karna vilken var född 1780 och gift med korpral Sven Krut nr 12 och dessa bådas ättlingar äro förut skildrade i Hembygdens Jul 1972.


Ola Persson som var äldst av Per Olssons barn blev far till Nils Olsson som var född 1811 och han gifte sig med Pernilla Nilsdotter från nr 6. Framhållas bör kanske att när det ovan skildrade hände var nr 29:os gård belägen på den hustomt Elsa Jonsson nu äger och den gård som betecknas med Nr 6 var belägen endast femtio meter sydväst om den plats nr 13 boningshus nu befinner sig.


Ola Persson hade utom Nils ytterligare två söner, Per och Hans samt dottern Hanna. Per var född 1813 och hans hustru bar namnet Kerstin, båda utvandrade. Hans var född 1818 och ägde gården Nr 10, den fjärde sonen som nästan blev glömd bar namnet Anders och han var gift med Ingar Andersdotter som var från Hanaskog. Den sjätte i ordningen av barnen var dottern Inga som föddes 1820 och var gift med Sven Mårtensson Nr 18 Rinkaby.


Allt ovan enligt landstingsman Per Olssons anteckningar.


Nils Olsson övertog Nr 29 och köpte Nr 6 och gifte sig med dottern därstädes, Pernilla Nilsdotter som var född 1818. Han slår sig ner i Pernillas hem, Nr 6 där de stannade till byn delades på 1830-talet då han var bland dem som bleve ålagda att flytta ut, vilket han gjorde med att bygga upp det som senare blev kallat Sandsjöborg. I sitt äktenskap hade de två söner Ola och Anders. Ola Nilsson var född 1845 den 22/3 och dog 1895, han var gift med Elna som var född på nr 11. Anders gifte sig med en syster till henne och då systrarna ej hade några bröder övertog han svärföräldrarnas hem.  (Administratörs anteckningar: Anders var född 1857 och dog 1891, och gifte sig med Hanna Olsdotter från Nr 11, de fick sex barn ihop Nils Andersson, Anna Andersson, Elna Andersson som gifte sig med Nils Persson Flodala Fjälkinge, Nelly Andersson, Gerda Andersson, Ola Andersson som sedan övertog Norrbacka. Således är Anders Nilsson min (Alexandras) gammelmorfars (Per-Algot Fjelkners) morfar).


Då Ola Nilssons bondetid ej ligger mer än omkring hundra år tillbaka i tiden skall vi försöka ägna honom några rader. Elna som ovan nämnts född på Nr 11 1846 och redan då hon är i sitt tjugoförsta år gifter hon sig med Ola Nilsson som var ett år äldre. I sitt hem hade hon som de flesta kvinnor på den tiden blivit väl inlärd i allt som rörde tobaksodling och dess skötsel från frö till skörd. I hennes nya hem odlades vid denna tid ingen tobak, inga handlingar visa att odling av växten vid denna tid bedrevs. Den gård hennes svärfar byggt då byn delades var av den vanliga typen, fyra längor i fyrkant samlade kring en öppen gårdsplan och detta sätt att bygga var nog det mest lämpliga för orten. Vindarna kunde rasa runt om men inne på den fyrkantade gårdsplanen var alltid vindstilla. Djuren kunde släppas lösa för att själva söka sin väg till hoen och bonden behövde ej ha besvär med att kontrollera sina djur om de var brunstiga, det skötte tjuren om när han kom lös bland dem på planen.


Det uthus Nils Olsson låtit uppföra var redan under följande generation färdiga för ombyggnad. År 1880 byggdes de som vi äldre kan minnas dem. Ola sände bud efter byns mest ansedda stenmän och bad dem komma och slå ”knall i back”. Det var ett uttryck han använde sig av när han behövde folk som visste hur sten skulle hanteras. Och samtidigt var det ett skämt mot de båda männen som i dagligt tal ej fick heta något annat än ”Backarna”. Deras rätta namn var eljest Nils Erlandsson för den äldre och Nils Nilsson för den yngre.


Ola tog hem krut, det kostade femtio öre skålpundet och de båda gubbarna sörjde för att han fick den sten han behövde och på hösten när de gjorde upp hade de tolv kronor att fordra. Denna siffra säger inte allt om deras förtjänst. Nils Erlandsson och  hans son behövde mat i sitt hus. Då och då tar han hem några kilo kalvkött, priset var då, 1880, tjugo öre kilot. Sin gris och foder åt den tar han på samma plats, grisen kostade fem kronor och gröpning till densamma fick han betala tolv öre kilot för, och så hade de haft kosten under tiden. Det var om hösten när allt gjordes upp som de fick tolv kronor över.


De gamla husen hade väggar av trä och tak av halm. Ola Nilsson slår på stort. De nya husen skall ha väggar av tegel och helst tak av samma material, men det blev för dyrt, han får nöja sig med halm och vass. Av tegel behöver han tjugotusen och dem tar han hem från Kvarnnäs. Den gamla tidens sed, ”Hjälp din nästa när han behöver dig”, trädde i kraft, från byns alla gårdar kommo hästar med vagnar och män och från Håslöv vände de åter med lass av tegel. Denna hjälp var inte särskilt påkostande för byalaget, ingen körde mer än två lass och några bara ett. Från Horna boställe kom svågern Nils Rosenlund. Till och med skolmästaren i byn som då hette Jöns Svensson Rignell måste ha haft häst, han eller den man han sände kom med det minsta lasset, tvåhundra sten. Det troliga är att han ej haft mer än en häst. De andra skjutsmännen lässte ej mindre än trehundra sten, på en dag kunde allt vara över. Sammanlagt körde dessa hans hjälpare hem tio-tusen sten, resten som var lika många hämtade han själv hem och på de egna lassen hade de aldrig mindre än fyrahundra sten, allt är noga antecknat. Från sjön hämtades sextiosex travar vass, ”en trave tjugo kärvar”. Dessa räckte ej och resten av taken fick halm. Av de sega, runda skott, träslag för mig okänt tog han hem elva tusen. De kallades för vigrar och användes till att binda halmen som hölls på plats under en lång käpp av hassel (Täckekäpp).


Av kalk tar han hem fjorton tunnor från Hanaskog, dessa räcker ej och han köper två och en halv läst gotlandskalk vilket antagligen var samma mängd då priset för de båda partierna endast varierade två kronor, spik kostar tre och femtio på tusen, han köper för tjugoåtta kronor. Att mura upp 20 000 sten kostade 121 kronor och timmermännen fick för sitt arbete 293 kronor. Minst betalt hade nod hantlangaren. Han hade 60 dagsverken och fick för dessa 30 kronor. Vad murarna hade om dagen är ej antecknat men snickarna hade en kronor och sjutton öre om dagen. Arbetstidens längd var på de flesta platser denna tiden tolv timmar och för frun i huset Elna Olsdotter var det säkert en ansträngande tid med mat åt dem alla.


Någon gång under hösten är allt klart han drar ihop utgifterna och summan stannar vid 1762 kronor, drar antagligen en suck av lättnad, köper hem konjak och punsch för tio kronor och resegillet går av staplen.


Mor Elna i sina bästa år, några över trettio, då hennes man bygger nya uthus. Då hon alltid drömt om en egen tobakslycka ordnar hon med karmar och fönster att lägga över. I stället för glas som var dyrt användes tjockt brunt papper som ströks över med linolja. Efter denna behandling släppte det genom solens ljus och värme och karmen skyddade de späda plantorna mot vind och kyla. Vid en lämplig tidpunkt i april lades frö i en fuktig linnelapp för att förgro i närheten av spisen. I slutet av maj brukade plantorna ha en lämplig storlek då de planterades ut.


Elna hade tur med sin odling. De gamle talade med vördnad, nästan om ett år då tobaken hade kostat åtta kronor pundet. Antagligen har det varit lispund (åtta och ett halvt kilo) det gällde och priset för tobaken skulle då varit nära en krona kilot. Det troliga är att detta år sammanföll med hennes första odling. När skörden var levererad hade hon sålt tobak för fyrhundra kronor, Ola Nilsson häpnade, det var samma summa de 20 000 stenen kostat, den lilla nyodlingen hade nästan betalt fjärdedelen av kostnaden för de båda uthusen. Han vill gärna att odlingen skall fortsätta men tycker att mor Elna har nog att göra med hus och familj. När han funderat en tid har han sin plan klar. Han skall låta folk få jord för att på egen hand låta dem odla den tobak de önskar.


Om han själv utfunderade det nya systemet är ej känt men han var den förste som tillämpade det på orten. Alla som nu själv ville odla tobak men ej hade jord kunde få av honom, själv skulle han plöja två gånger och gödsla en gång, när tobaken var såld skulle summan delas i två lika delar mellan honom och odlaren.


Det tycktes ha gått trögt med starten för enligt hans bokföring dröjde det till 1887 innan en plantör, så kallades den nya odlaren anmälde sig. Endast en man djärv nog att våga försöket. Byskomakaren som vid denna tid hette Per Eriksson hade antagligen full sysselsättning med att klara den växande familjen och eftersom han var en man som hade ”hudet på skaft” räknar han ut att hustrun och barnen kunde sköta tobaken och han sitt yrke. När hösten kommer säljer han tobaken för 202 kronor och femtio öre. Ola Nilsson ”drar öronen te se”, hade han inte gett skomakaren för bra villkor. Över hundra kronor som frun och barnen klarat på några korta sommarmånader, när pigan han hade nöjde sig med femtio för hela året och en fullgod dräng 120 för samma tid. När han gör upp med skomakaren drar han av fem kronor av hans halva och ger honom nittiosju kronor och 25 öre, det han ytterst noggrant skriver upp i sin bok. Skomakaren säger ingenting men när Ola Nilsson skrivit slut har han tänkt färdigt och samlat tillräckligt av ilska. Han är rapp i tungan och har en enastående färdighet i att finna rätt ord vid passande tillfälle, vad han sade kan man lätt läsa ut. Ola strök över summan och skrev den rätta. Utan att själv ana det hade dessa båda män startat en ny epok som skulle sätta sin stämpel på byn nära hundra år framåt.


Den tidens kvinna, detta enastående släkte, som kunde finna bröd där nu ej tycks vara ett korn, hade funnit en förvärvskälla och inte nog med att de själva hade arbete, barn och gamla föräldrar om de hade några, drog sitt strå till det gemensamma resultatet. Fall förekom då familjefadern dog och lämnade hustru och barn på bar backe. Ett tillfälligt handlån från någon av ortens bönder som var väl insatt i hennes förmåga att sköta tobak från frö till skörd kunde bli hennes räddning och framtid. Exempel finns på att ensamstående mödrar från denna tid fostrat faderlös barnskara till hedervärda medborgare och samtidigt under den första svåra tiden skaffat hus åt dem alla. Intressant är nu att kunna skåda bakåt i tiden och i minnet betrakta de söner en praktkvinna av detta slag blev mor till. Män som tycktes äga jättars kraft. Efter tio timmars arbete kunde de på sin fritid, morgon och afton, med enbart slägga, knacka sönder de gärdesgårdar som generationen före med svett och möda plockat samman.


Det egendomliga med växten var att den gav medlemmar i familjen, som förut ej varit till nämndvärd nytta, sysselsättning. Små pojkar och flinka töser kunde på en dag göra hundra spett färdiga och då var det ändock omkring hundra blad på varje.


Den stora fördelen var att mycke arbete kunde göras sittande. Gamla gubbar som var för svaga i benen för att gå kunde göra hela högar av spett, annat friskt folk bar ut dem på torkställningarna. Andra som gingo mot de nittio kunde sittande på en bock med bra sits tälja det ena spettet efter det andra. Dessa gjordes av stammen på en ungefär tio år gammal fur eller granplanta, något slöseri med skogen var ej detta då de ändock skulle gallras bort. Bäst var de av gran då de var både rakare och mer knastfria än de av fur. All arbetskraft i en familj kunde på detta sätt utnyttjas. Minns en kvinna som var över de nittio och ej varit ur bädden på många år, barnbarnen var in blad till henne som var klyvna i huvudnerven och lade dem i hög på ett par stolar bredvid bädden, dem hon snart ordnade i en lång rad på ett spett och inte var arbetet härmed till en nackdel för henne, gjorde henne kanske mer tillfredställd med den lilla tid som var kvar. När hon någon gång omkring 1914 gick mot de högra livet var hon bra när hundra år.


Den kvinna som kunde skänka sin man ett hus och betala det av egna medel, skulle nu betraktas som det kostligaste en man kunde äga. Många äro de kvinnor som gjort detta i vår by de senaste hundra åren. Ett banklån när huset skulle byggas, med ränta och amotering när tobaken var såld var det vanliga. Många gånger, endast efter tio år var lånet betalt med den egna tomtens avkastning och hustruns arbete.


Då Ola Nilsson har sina uthus färdiga tar han sig några års paus vad bygge beträffar. Han är ännu ej fyllda fyrtio då det gamla boningshuset rivs för att bygga nytt. Det gamla hade legat lugnt och tryggt på bara marken sammanbyggt med de andra husen. Bort från det andra och högt på stenfot skall det nya resa sig. Det var år 1884 då han åter bad de båda männen ”slå knall i back”. Stenen de sprängde sönder först användes till södra muren och de båda gavlarna. Detta drog en kostnad av fyrtiotvå kronor och nittiofem öre. Det sprängdes och knackades sten på nytt och den norre muren fullbordades för en kostnad av trettiosex kronor. Allt är klart för snickare, hantverkare och hantlangare och någon gång i juli 1884 är allt klart och utgifterna belöpa sig till 2 362 kronor, åter tar han hem konjakt och punsch för tio kronor.


Det nya boningshuset blev en sorgens boning. Döden med sitt grinande anlete steg ofta över tröskeln, såg sig runt och slog till med sitt redskap. Ej ville han vänta tills skörden var mogen. Han tog män i deras bästa år. Ynglingar i deras tidigaste ungdom och ungmör i deras fagraste blomning, men bland alla dessa bedrövligheter fanns även ljusa stunder dem vi senare, kanske, återkommer till.




Författare: Enar Jonsson

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1973


Notering: Det träslag som användes till vidjor vid taktäckningen med halm och vass var ene. /Hilding Krona.



Utdrag ur gatans män