Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Min far hade ju sitt jobb som tegelbrännare på Herkules tegelbruk, och jag minns när min mor och jag ibland på kvällarna gick ner till honom med kaffe och smörgåsar, och för det mesta var där då övernattande luffare som sökt sig till den goda värmen över ugnarna. Men aldrig att man behövde vara rädd för några, utan tvärtom, vid en kopp kaffe berättade de gärna historier från sitt växlingsrika liv längs landsvägarna. Jag minns också de ”vandrande judarna” som kom antingen gåendes med knytet på ryggen eller som Ruben cyklandes, och då blev det affär hemma i stugan med blåbyxor, skjortor, klänningstyg och vad som behövdes för övrigt. Ack, vilken skillnad mot dagens modeaffärer, men jag tror det var gemytligare förr, trots allt.


Zigenarna var också ett trevligt inslag, då de kom med sina tält och vagnar, och slog läger lite var det passade dem, ett par gånger om året. Då hände det ofta att de kom och ville tigga en höna, och eftersom det på den tiden var glada höns som gick fritt ute och sprätte, hände det att far sa: Ja där går en gammal höna, spring fatt den så får ni den! Det dröjde inte många minuter förrän de tagit sig en stek till middag. Grymt tyckte jag, men så var det då. Mot kvällen och i veckosluten var det ett folknöje att besöka lägren och ta del av deras så annorlunda tältliv.


Någon gång ställde de till ”bröllop” som varade i dagarna tre, och då vankades det helstekt gris och dryckerna flödade. Efteråt var det dans i gröngräset. Musiker hade de gott om i lägret. Någon gång hände det att en svensk flicka charmades av en svartlockig zigenaryngling och följde med lägret då de flyttade. Ett skådespel jag också kommer ihåg från min barndom är när ”gamla möllan” numera Vita Kvarn brann, (brandorsaken minns jag inte). Den hade ju kvarnvingar som snurrade i elden, och på avstånd var det som ett vackert fyrverkeri.


Något som nu kan tyckas makabert, men som förr var mycket vanligt, var när någon i byn gått bort, samlades folk för att ”se på” begravningen av ren nyfikenhet.














Hemma hade vi höns, gris och en ko som hette Blenda, jag minns ännu stämningen när far tände den gamla stallyktan och vi skulle ut och fodra och mjölka om vinterkvällarna, den varma naturdoften och lyktan på sin krok som spred spännande skuggor i hörnen. Tänker också på min barndoms jular och allt arbete som föregick dem. I november skulle grisen slaktas, till min stora sorg, för man blir ju fäst vid ett djur som man har i sin närhet, och som man ofta gick ut och plocka maskrosor och annat grönt till. (Men det vill jag bara säga att så gott fläsk som vi hade då, det finns inte nu, det var glada och ompysslade grisar). Tidigt på morgonen kom slaktar-Erik och sedermera Månsa-Nissen. Grisen föstes ut, fick en kula av slaktmasken i pannan så den stöp, stacks så att blodet fick rinna i en spann, där mor stod och vispade så att det inte skulle levra sig. Småningom blev det blodkorv och blodplättar. Tarmarna skulle tömmas, skrapas, tvättas och läggas i grovt salt för att sedan användas som fjälster till kött- och leverkorv. ”Istran” smältes tillsammans med äpplen och kryddor till flott, filéer och revben putsas och en stor härlig stek (skinka) skars ut innan resten av fläsket gick till saltning och rökning. Apropå slakten! De lyckades aldrig få mig åstad och låna ett ”rompedrag” till Loftas, vilket var slaktarens stående skämt med barn.


Så till julatvätten, all vittvätt kokades i den inmurade grytan i köket, för övrigt skedde allt arbete med ”stukning” och sköljning ute i längan. På kvällen före bak-dagen satte mor grovbrödsdegen i stora ”bagetruet”, baktråget. 10-12 stora grovbröd skulle det bli. På morgonen eldades det varmt med risk i bakugnen i köket. Termometer fanns ju inte, när ugnen var ”vit” räknades den som lagom varm. Efter grovbrödet bakades siktebrödet, vetebrödet, skorpor och pepparkakor. Sockerkakor och musslor bakades i köksspisen.


Så vill jag minnas lite om skoltiden en vinterdag, vaknade av att mor var uppe väldigt tidigt och med stickor och ved satte eld i spisen, och sen på med koks. Efter en stund spred sig en skön värme. Spisringarna lyftes av och kaffekitteln sattes ner, och snart pyste den över om man inte passade den. När kläderna kommit på var det att rusa ut bakom ”knuten” till dasset, ofta i 25 graders kyla. Tvättade sig gjorde man i handfat i köket och badade någon gång i zinkbalja. Med 3-4 smörgåsar i väskan gick jag så mot skolan drygt 3 km att gå, många gånger i snö, kyla, regn och storm. Men ingen klagade och alla hade ju det likadant. När jag fyllde 10 år fick jag en ny cykel. Höjden av lycka. Minns också att ”plättatisdag” stod våra ”moror” i rad utanför skolan med nygräddade, varma plättar till oss. Smaskens. Minns med tacksamhet och glädje alla mina lärare i skolan: 1 och 2 klass hos Frida Persson, 3 och 4 hos Ellen Friberg,  5:te hos Tabita Giselsson, sträng men rättvis, och 6 och 7 klass hos Nils Andersson.


Vilka högtidsdagar det var när vi hade examen. Skolsalen klädd med blommor, vi finklädda och föräldrarna som åhörare runt oss. Och hur stolt var man inte om man fick en femma i premie. Rinkaby och Viby konfirmander ”läste för prästen” gemensamt i Viby för kyrkoherde Wiling och konfirmerades vi också där 1930, således för 60 år sen i år. Min ständiga bänkkamrat alla åren var Ljungdahls Vivi, och gärna stannade jag hos henne ibland på e.m. också. Hennes fostermor, Bengta Ljungdahl, bakade spettkakor på beställning, och hjälpte vi henne att dra veven till rullen så kunde vi efteråt få ”slicka faten”. Vivi flyttade sedermera till Stockholm, gifte sig med en polis, men blev änka för 10-12 år sen. Vid ett av våra besök hos Alve i Täby för 5 år sen ringde jag Vivi. Vi träffades och har sedan dess telefonkontakt en gång i månaden. Hon minns en hel del härifrån och är mycket intresserad av nyheter härifrån.




















På vintrarna var det ofta slädparti och mycket snö var det alltid då bönderna ställde gärna upp med hästar och skrindor eller halmfyllda slädar. Varmt och skönt, och o vad bjällrorna klingade festligt.


I stugan om kvällarna spred fotogenlampan ett trivsamt sken och vid det läste far tidningen, mor stickade strumpor eller vantar och jag läste mina läxor. Batteriradio hade vi men det var mest högmässa och lite nyheter som fick höras, för batteriet gick ut, rätt så fort. Vad underbart det var när vi så småningom fick elektriskt ljus.


Första bilen som jag minns i Rinkaby ägdes av Frans Melin, och honom fick man också leja om man skulle till doktorn eller dylikt. På höstarna hade vi ”pärelov” från skolan en vecka, då var jag ofta hos ”Anders Svens” sedermera Gunnar Svensson, Norregård. Vi plockade första åren potatis i fåror efter åder, och sedan kom maskinen med ”sprätt”. Dagen var lång och korgarna tunga, vi började kl 7.00 på morgonen och slutade 18.00 på kvällen, och tjänade 2,50 om dagen. Men vi hade också både frukost, tiekaffe, middag, emkaffe och kvällsmat på stället. Nelly lagade väldigt god mat. När sen all potatis plus varenda ”löspära” var uppe, ställdes det till ”päregille” och då vankades det mycket god mat och kaffe, avlöning och allra sist dans på logen efter Mossa-Nisses dragspel. Kan inte förbigå vår kära Femöring, egentligen militärernas dansbana, där de ansåg sig ha ensamrätt på flickorna, så många är säkert de civila och även flygare som minns att de åkte på en ”plättavännare” om de inte rymde till fältet innan sista dans spelades upp.


Ja, det var några spridda tillbakablickar från min barndom och ungdom, mycket mer finns att bevara, så vår tids unga inser vilken revolutionerade förändring som skett under en normal livsstid. Men jag undrar jag om inte mycket av trivseln och förnöjelsen gått förlorad i vår stressade nutid. Kan hända har jag fel och bra är ju det i så fall.


Tack för mig.



Författare: Margit ???

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1990




Spridda minnen från 1920-1930