Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Många av dem, som bor i Rinkaby nu, minns inte längre gamle riksdagsman Ola Persson. Men vi, som tillhöra den äldre generationen, kan ännu se honom, när han kom med halvfyra tåget från Kristianstad på eftermiddagarna.


Hur han, efter att ha ätit middag, varje dag hurudant vädret än var, tog sig en promenad utåt Norrregårdsvägen till sin gård på gränsen till Legeved. Han kom så precis varje dag så man kunde nästan ställa klockan efter honom. Alltid var han glad och fryntlig och hade ett vänligt ord för var och en som han mötte, om det var stora eller små.


Han var född i Rinkaby. Han föddes 1846 på den gård , som nu ägdes av Nils Qvick, men som på den tiden var kronans boställe och mycket större än nu.


Det arrenderades av Ola Perssons föräldrar, Pernilla och Per Brorsson, och före dem av hans morföräldrar. Här bodde han, när han började skolan 1852 i den byggnad, som numera är församlingssal.


Här undervisade då en gammal korpral, Lars Strömberg, som dock snart ersattes av Jöns Rignell, när det blev bestämt, att det skulle vara examinerade lärare. Rignell var också från Rinkaby. Han var född på den gård Enar Jonsson nu har, och var son till Sven Trulsson, som då ägde denna. Han tog namnet Rignell efter Rinkaby. Ola Persson kunde inte  behålla gården i så många år, då tiderna var dåliga.


Den lille pojken måste därför, som så många andra fattiga pojkar på den tiden, bli vaktepojke hos en bonde, endast 9 år gammal.


Snart var hans korta skoltid slut. Han gick endast i skolan 3 år. Han konfirmerades för hovpredikanten Adrian. Som lade märke till den vakne och trevlige pojken, och efter ett par år återfanns han som dräng i prästgården.


Han har själv berättat , hur avundsjuk han var på prästens pojkar, som fingo gå i skola i stan och lära sig så mycket. Prästens pojkar tyckte om den vetgirige drängen, och en kamrat till dem brukade ofta besöka honom ute på åkern, där han följde honom fåra upp och fåra ner, när han gick och plöjde. Han lärde honom en hel del av de kunskaper han själv inhämtat i skolan.


Ynglingen steg i graderna och blev snart kusk i prästgården. Då var han visserligen inte fri på söndagarna, men prästen pratade alltid med honom på väg till och från Rinkaby kyrka, och han lärde sig en hel del. Han hade nämligen kommit underfund med, att skulle man komma någonstans här i livet, så måste man kunna något.


Han stannade som prästens kusk i flera år. De sista åren som arbetare hos arrendatorn. Prästgården hade nu blivit utarrenderad. Han fick gå upp redan kl 3 på morgnarna för att tröska. Han bodde i drängkammaren som ej hade eldstad.


Första året han var ute som dräng hade han 20 kr om året samt en kostym. Sedan höjdes lönen med 10 kr om året, så det året han gjorde sin värnplikt, hade han den svindlande summan av 50 kr om året.


Första året var hans exercistid på Ljungbyhed endast fem dagar, eftersom han deltog i den frivilliga skarpskytterörelsen. Andra året var det tjugo dagar.Då var han redan kusk hos hovpredikanten och hade hela 500 daler om året. Det var 83 kr och 67 öre. Nästa år fick han 100 kr. Av dem köpte han ett garn för 11 kr. Hans mor vävde av det tyg till två kostymer, en grå och en brun. Sylönen var 2 kr 50 öre för vardera.


Men drängen Ola hade högre vyer för framtiden än att förbli dräng. Av sin lilla lön hade han lyckats spara ihop 300 kr. Han köpte ett hus av Sven Mårtensson, som haft en handelsbod där. Det låg mellan ` Skeppers och nuvarande Lindebergs affär. Där låg på den tiden tre låga hus, alla med gavlarna mot vägen. I det mittersta av dessa blev Ola Persson nu handlande. Det var en mycket blygsam affär, för det lilla startkapitalet räckte ej långt. Själv fick han ge sig ut på dags verken, medan hans hustru skötte affären. Han hade nämligen gift sig vid den tiden, när han öppnade affären år 1873.


Han berättade själv en gång, att han sett så mycket på, hur kvinnorna fick slita på den tiden, när de gick på dags verke hos bönderna att han föresatt sig, att så skulle inte hans hustru ha det.


Affären gick så småningom ganska bra. Rinkaby hade vid den tiden mellan 6- och 700 inv. han kunde snart skaffa sig häst för varustransporterna mellan Kristianstad och Rinkaby.


Men så inträffade något , som han aldrig räknat med. Hans hustru dog. Det var ett hårt slag. Nu stod han där ensam med inte blott en liten son att ta hand om utan också sin mor och en yngre bror. Denne hjälpte han till att gå en kurs på den nystaratade  Önnestads folkhögskola.


Han hade  själv alltid haft en stark längtan efter mer kunskaper, och det försökte han på olika sätt att skaffa sig. Tillsammans med sin gamle lärare Rignell och en tre-fyra andra intresserade startade han hemma i sitt hem Rinkabys första aftonskola. Han berättar i sina ” minnen ” hur lycklig han kände sig, när han kunde räkna alla talen i den räknebok, som då användes i folkskolan. Han övade sig också i skrivning, och att han lyckades skaffa sig en trevlig handstil, kan jag intyga, för jag har just framför mig ett papper, där han skrivit en del anteckningar.


Han hade svårt att få tiden att räcka till. Skulle han förkovra sig i skolämnen, fick han ta kvällar och nätter till hjälp.


Men han fick lön för mödan. Man började snart uppmärksamma den duktige handlaren i Rinkaby, inte bara hembyn utan i hela häradet. Snart blev han vald till ledamot i olika nämnder och så blev han ordförande i kyrkostämman i Rinkaby. Han hade nu gift om sig, och man samlades ofta i hans hem till möte för att dryfta socknens angelägenheter.


Men längre än till det kommunala kom han inte. Där fanns nämligen ett sträck. Det var inkomsten. På den tiden var det stadgat, att man skulle ha  minst 500 kr i inkomst för att vara valbar inom kommun, men för att vara valbar i riksdagen, skulle man ha minst 800 kr i inkomst.


Som handlare i Rinkaby lyckades Ola Persson aldrig komma över 750 kr, trots att han både höll auktioner och sysslade med boupptäckningar vid sidan om. Annars hade han upprepade gånger blivit uppmanad att ställa upp, nu när gamle riksdagsman Anders Nilsson snart skulle träda tillbaka.


Men så lyckades han till slut komma över det fatala strecket. Han fick övertaga sin svärfaders, Mårten Svenssons, gård, som var på ¼ mantal på N:r 2 Rinkaby, och nu var han valbar.


1894 blev det riksdagsval, och nu fick han överta mandatet efter Anders  Nilsson på N:r 25 i Rinkaby. Något år dessförinnan hade Ola Persson också kommit in i landstinget. I riksdagen satt han sen i tio år till 1904. Då blev han utsedd till ledamot av styrelsen för riksbankskontoret i Kristianstad, där han snart blev direktör.


Där fick han 1.200 kr i lön om året, vilket var precis lika mycket, som hans arvode som riksdagsman, och så fick han stanna i hemtrakten. Det behövdes, för nu hade han jämte sin gård i Rinkaby även arrenderat Bostället i Håslöv, som var en stor gård.


I landstinget stannade han i 30 år, och var i många år dess v ordförande. Dessutom hade han en massa andra uppdrag i nämnder och styrelser. Inom brännerirörelsen var han starkt engagerad.


På den tiden var brännvinshandeln i händerna på privata uppköpare. I Kristianstad fanns flera stycken bl a Neumans spritfabrik. Detta var ofta en lukrativ affär. Där fanns t ex i Karlshamn en herre, som hette L O Smith. Han gjorde stora affärer och kallades allmänt brännvinskungen. Han var vid den tiden en av Sveriges rikaste män.


Inte förrän 1906 kom Sveriges Bränneriidkareförening till. Där blev Ola Persson så småningom verkst direktör, en befattning som han innehade i många , många år. När jag minns Ola Persson först, så bodde han på Bostället i Håslöv. Jag fick flera gånger följa med far och mor dit och hälsa på i deras stora och gästfria hem.


Men så kom den dag, då Ola Persson överlämnade Bostället till sin son, Martin Olsson. Då flyttade han tillbaka till Rinkaby. Jag skulle tro, att det var omkring 1915. Han byggde det stora vita huset vid stationen, där senare hans bror Per Olsson bodde i många år. (Administratörs kommentar: Per Olsson var Ola Perssons son och inte bror). Han byggde det förresten inte, för där fanns ett hus förut, som hans svärfar, Mårten Svensson, hade ägt och bott i flera år. Men Ola Persson byggde till det och byggde om det, så det fick den storlek och det utseende, som det nu har. Det ägs numera av jordbrukskonsulent Rättzen.


Här bodde Ola Persson och hans maka i många år. Här blev de fars och mors närmaste grannar och jag träffade dem alltid när jag var hemma. De voro mycket trevliga grannar, som togo livlig del i allt, som hände i vår familj.


Jag minns särskilt, när min äldste bror tog studenten, hur de skickade in en jättebukett röda nejlikor. Och på söndagen, när Yngve hade några kamrater hemma, så kom Ola Persson in. Far och han satt och pratade med pojkarna. Då sa Ola Persson:  ” Jag sitter här och funderar på, vilka råd jag skulle vilja ge er med på vägen nu, när ni står färdiga att gå ut i livet. Jag tror, Att jag skulle vilja saäga: Akta er för spriten. För jag har sett så många duktiga karlar gå under, därför att de inte kunde bemästra sitt spritbegär ”.


Det var ett gott råd, och jag tror, att alla de pojkarna följde det, liksom han själv följt det i hela sitt liv.


Ola Persson dog här i Rinkaby 1932. Han ligger begraven på Rinkaby kyrkogård. När jag skrivit dessa rader om Ola Persson, så har jag försökt fundera ut, vad det var, som gjorde, att han den lille, fattige rinkaby-pojken kunde komma så högt upp på samhällets stege och göra sitt och Rinkabys namn känt bland landets betydelsefulla män.


Ja, det var väl framför allt hans energi och arbetsamhet, det berodde på. Hans sätt att inte ge sig. Hans försök redan i unga år att lära sig så mycket som möjligt, hans sparsamhet, men framför allt hans goda sätt att umgås med människor. Han var alltid lika vänlig och hjälpsam mot alla, som behövde hans hjälp.

Han var en hedersman av gamla stammen, vars ord vägde tungt och som man kunde lita på. Heder åt hans minne.



Författare: Tyra Österberg

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1972




Riksdagsman Ola Persson i Rinkaby