Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Min Barndoms Bygd : Fallet

Det kan kanske vara av intresse för senare tiders invånare i Rinkaby att erfara något om den sänka, som ligger bakom höjdsträckningen i sydost och som är en utlöpare av den odlade jorden i Gälltofta, i riktning sydväst mot Horna. Den benämndes för i tiden ”Fallet” och är nu en del av arméns skjutfält. Där sänkan är som djupast, flyter bäck, kallad Rörsbäck. Den rinner upp någonstans i södra Nymö, möjligen med tillflöden från Ljungby mosse, flyter genom marker i Gälltofta, som förr voro mycket vattensjuka, och mynnar ut i Helgesjön nära gränsen till Horna. Avrinningen var förr i tiden till följd av den ringa nivåskillnaden och bäckens många delvis igenvuxna krökar och vindlingar otillräcklig, och ett stort område i södra Gälltofta stod under senhösten och vintern under vatten. För att råda bot på missförhållandet företogs under ett av de sista åren av 1890-talet en breddning, fördjupning och rätning av fåran. Under arbetet med en sådan uträtning (nygrävning) påträffades ungefär två meter under markytan flera stora stycken förkolnade ekstockar, utgörande belägg för att i för längesen gångna århundraden marken varit, om inte klädd, så i varje fall delvis bevuxen med lövskog. Den pågående landhöjningen, förr betydligt större än nu, och framför allt människans kalhuggning av skogen resulterade i, som det alltid gör vid rubbning av balansen, en ändring av naturförhållandena. Flygsanden tog överhand, och så småningom skapades den mer eller mindre sterila landskapstyp, som, än under förra seklet ändrad och förbättrad genom plantering av barrskog, blev utmärkande för stora delar av kustområdena i östra Skåne.


Öster om bäcken gick en väg tvärs över fältet. Det var emellertid ingen liten byväg, vilken som helst, som gick där fram, utan en bit av den gamla led, som färdemän (pilgrimer) från Östdanmark (Blekinge) och sydöstra Småland togo på sin väg söderut.  Inkomna i Skåne gick färden över Östra Ljungby, Vanneberga och Gälltofta, med fortsättning över de mellanliggande fälten mot Horna och det gamla numera försvunna samhället Elleköpinge. Sedan med pråm över Helgeån till Gärds Köpinge och därifrån vidare söderut, fram för allt till Ystad, som på den tiden var en viktig utskeppningsort för resande till kontinenten.


För färdemän norrifrån gick en led över Nymö till Gälltofta, där den förenade sig med den från nordost kommande leden. Nymö tycks förr ha varit av en viss betydelse för samfärdseln i östra Skåne. Därpå tyder det förhållandet, att marknad hållits där. Min mor har berättat, att hon i sin ungdom på 1870-talet flera gånger varit på marknad i Nymö.


Att trakten mellan Rinkaby-Gälltofta å ena sidan och Horna-Elleköpinge å den andra under långa tider varit ödsligt. Bygderna har därav haft sina förbindelser åt skiljda håll, det framgår av olikheter i dialekter, som ännu så sent som i min barndom på 1890-talet allmänt talades på områdena. Rinkaby-Gälltofta har haft sina förbindelser norrut och därmed tillägnat sig den dialekt, som talades i nordöstra Skåne (Villands, norra Gärds och Östra Göinge härader samt delvis Västra Göine Härad), en dialekt, som utom andra egenheter hade för långt ”e” och ”ä” diftongen ”oi” som den mest utmärkande. Exempel: Stoin-Sten, Moina-Mena, Grois-Gräs, Oida-Äta. Horna-Elleköpinge har däremot haft sina förbindelser åt väster och söder och därmed lagt sig till med den dialekt, som talades i Södra Gärds och Albo härader samt i delar av mellersta och nordvästra Skåne, där för samma ”e” och ”ä”-diftongen ”ai” var tecken på denna dialekts särart. Ovannämnda ords uttal var där Stein, Maina, Grais, Aida. En annan olikhet mellan de båda dialekterna var, att i nordöstra skånedialekten men däremot ej i södragärds-albodialekten uttalades ”v” efter och i sammansättning med ”k”, ”s” och ”t” samt äldre ”h” som engelskt ”w”. Exempel: kwia koia – kviga, kwäll koäll – kväll, swin sjoin – svin, swett sjoett – svett, twätta toätta – tvätta, hwar håor- hvar (Skånes Folkmål av Ingemars Ingers).


En sådan olikhet mellan dialekter i tvenne bygder, där knappt en mil skiljde samhällena åt, torde ej ha kunnat uppstå på annat sätt, än att förbindelserna mellan dem varit ringa eller under långa tider obefintliga, och detta å sin sida måste tydligen ha sin orsak i den mellanliggande traktens ogästvänlighet.


Länge österut, på gränsen mellan Rinkaby och Vanneberga ägor, gick en annan väg tvärs över fältet. Den mynnade ut norr om Åhus i den mot slutet av 1600-talet tillkomna vägen från Rinkaby. Det var troligen på den vägen Karl den XI färdades, då han under sin vistelse på Ljungby Säteri besökte Åhus.


På en backe mellan nämnda väg och havet fanns i min barndom och även långt senare ett sjömärke, kallat Bögenet. Namne är ovanligt men kan vara försvenskning av ett franskt ord för detta slag av sjömärken. Det var en trä- och stålkonstruktion, vars övre del avslutades med en trekantig avlång bräda, skiva, som syntes på långt håll över trädtopparna. En liknande konstruktion fanns även i yttre hamnen i Åhus. Tydligen var de uppförda för att tjänstgöra som riktpunkter för navigeringen av segelfartyg vid infarten till hamnen i Åhus.


Ytterligare en väg gick över fältet men i dess längdriktning. Det var en bygdeväg, som vid enskiftets genomförande tillkommit för att bereda de hemman, som fått sina sandskiften och skogslotter längst österut, möjlighet att komma till dem. Att vägen var en bygdeväg av senare datum, därpå tyder det förhållandet, att den numera är avstängd vid järnvägen. (den gamla vägen tvärs över fältet får däremot, enligt vad jag hört, varken slopas eller helt avstängas). Vägen gick ut från vägen till Åhus, ett stycke söder om bebyggelsen i Rinkaby, och fortsatte i ostlig riktning längs den höjdsträckning, som begränsar ”Fallet” i norr, tills den stötte till vägen genom Gälltofta, följde så denna äver Rörsbäck, vek sedan av igen mot öster och slutade vid Vanneberga gräns. Ej långt från dess ändpunkt låg det ställe, där den i ett föregående häfte omnämnde Friska-Lars bodde. Mellan den  nuvarande landsvägen och järnvägen är en bit av vägen kvar. Vid namngivningen har den fått den något otympliga och främmande benämningen Södermalmsvägen. Den borde istället kallas Skogsvägen, därmed påminnande om det ursprungliga syftet med dess tillkomst.


Vägen mellan Rinkaby och Åhus, den nuvarande landsvägen, har förmodligen kommit till samtidigt med eller en kort tid efter att Rinkaby och Viby församlingar tillförts Åhus pastorat. Detta skedde 1681. På en kartbild tre år tidigare eller från 1678 och återgiven i ”Handlingar angående Villands härad, häfte VI:II”, kan någon väg med nuvarande sträckning mellan de båda orterna icke upptäckas. Ej heller finns någon väg angiven mellan Rinkaby och Gälltofta. Detta är emelletid förklarligt, då en sådan väg endast haft lokal karaktär, varit en sockenväg. Den gamla vägen genom Gälltofta och över de mellanliggande fälten till Horna framträder däremot tydligt. Detsamma är förhållandet med den äldre vägen mellan Rinkaby och Åhus, som av kartbilder att döma haft en mera ostlig sträckning, jämfört med den nuvarande Maavägen. Den har gått högre upp längs landryggen och fram till Horna byväg för att sedan över Ripa fortsätta till Åhus. Med den nya vägens tillkomst minskade den äldre längre vägen i betydelse och blev så småningom för Rinkabys del enbart en byväg, som när vattenståndet minskats tillräckligt och marken torrlagts flyttades åt väster och blev den nuvarande Maavägen.


Före enskiftets genomförande användes ”Fallet” till stor del som betesmark, dit djuren drevs av ”fäherar” från samlingsplatsen söder om kyrkogårdsmuren längs en jordremsa, kallad ”fädriften”, som sträckte sig väster om vägen till Åhus. ”Vanningarna”, två stycken, som i min barndom funnos på södra delen av fältet i närheten av skogsbrynet och som då voro i ett någorlunda gott skick, äro troligen nu igenfyllda. För vattning användes även bäcken, där på vissa ställen avsläntningar var gjorda, så att djuren kunde komma åt att dricka. Dessutom fanns en göl nedom höjdsträckningen i nordväst, kallad ”Dalakorre”. Det var en vattensamling med en grävd fördjupning i mitten. På sommaren hade den ringa omfattning men efter höstregnen bredde den ut sig över ett större område. Efter tillfrysningen utgjorde den en av oss småpojkar ofta använd isbana, där vi övade oss i att åka på mycket primitiva don.


Ett bysamhälles utmark användes ej enbart för betesgång utan även för odling. Enligt Å.Campell ”Skånska Bygder” togs den bästa jorden upp som fall eller lyckor för odling av säd, såsom bovete och råg. Efter två eller tre år lades jorden åter ut till betesmark och fick som sådan vila en längre tid, allt efter jordens beskaffenhet i en åtta, tolv, ja upp till tjugo år, innan den på nytt togs upp för sädesodling. Man kan anta, att denna odlingsgång även förekom på Rinkaby utmark, ”Fallet”, som tydligen fått sitt namn efter benämningen av denna form för odling.


Med enskiftets införande ändrades förhållandena, och marken delades upp mellan hemmanena i byn. ”Fallet” upptog åtta skiften, därav sex gående från vägen mot Åhus i ostlig riktning och till en nord-sydlig linje, som skar bäcken, där ändrade riktning från en mera nordling till en ostlig. Öster därom låg i samma riktning, nord-sydlig, två skiften, av vilka det ena var delat på tre ägare, det andra däremot odelat.


För odlingarnas inhägnad fanns i början av 1700-talet här på orten inte mycket att tillgå, för Rinkabys del ingenting annat än, som det heter ”lite kratt och al från ett sankt och surt kärr”. All ursprunglig högskog var borta och s.k. täpperis av en, björk eller al måste köpas från skogsbygden. Allt eftersom den på 1800-talet planterade barrskogen växte upp, blev det natuligtvis bättre, i det man därifrån fick ris till hägnad samt slanor och pålar till stängsel. Hägnader av sten förekommo endast vid tomter, som markerade beständig hävd. För fall och olyckor, som flyttades i vångar och på allmänningsjord, förekommo inga stengärden, då det var inte bara praktiskt omöjligt att där ha sådana, utan även juridiskt orimligt. Med enskiftet kunde gärden av sten mera allmänt uppföras och då framförallt mellan ägorna. Ett sådant gärde var ju bestående och kunde ej flyttas som en gränspåle eller en gränssten, och ägarna voro ganska säkert angelägna om att snarast möjligt efter tillträdet få ett stengärde uppfört. Därtill kom, att det vid storm fångade upp den virvlande sanden och bildade på så sätt ett skydd för odlingarna. Det stora flertalet stengärden i ”Fallet” gingo i samma riktning som ägorna och voro av varierande längd. Vi hade ett, som gick från järnvägen i väster (där vår äga började) till i det närmaste bäcken i öster, och det var en sport av oss pojkar att utan att falla ned gå på stenarna hela sträckan. Betydligt svårare var det, att utan att mista balansen gå på läktena runt ett med sådana inhägnat område. Jag kan ej minnas, att vi någonsin lyckades med den prestationen.


Materialet till gärdena togs naturligtvis från de hallar, som lågo strödda lite varstans och i synnerhet på höjdsträckningarna, ditförda en gång med inlandsisen och kvarlämnade vid dennas smältning. Fördjupningarna i marken, tydligt märkbara på den tiden jag växte upp, vittnade om var hallarna legat. Efter deras söndersprängning i lämpliga stycken forslades dessa bort och staplades upp till de långsträckta skiljemärken, som blevo så karekteristiska för ytformationen i det forna ”Fallet”.


Författare: Nils Ringdahl

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1969