Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Handel i gamla tider omgavs ofta av lite hemligheter och mystik. Sålunda hade varje butik sitt ”Bodmärke”. Det var beteckning på varans inköpspris och i vissa fall försäljningspris.


Inköpspriset skulle utsättas på varan så man visste vad man betalt för den, ty den tidens sed var att det skulle ”prutas” i synnerhet på husgeråd, manufaktur och redskap, som var s.k. ”sällanköpsvaror”. Då gällde det att kunna utläsa de bokstäver med inköpspriset så man inte sålde med förlust. ”Bodmärket” innehöll 10 bokstäver från 1 till 0, som exempel hade en butik bodmärket:


L A G O M  V I N S T

-------------------------

1  2   3  4  5    6 7 8 9 0


Hade man på varan skrivit LMT så var den 1,50, stod där GVS var det 3,69 och stod det SMN så var det 9,58. Det fanns många olika bodmärken, ett var ”GUD STYR VÄL”, om jag säger att för denna butik gick det verkligen väl, medan den som hade ”LAGOM VINST” gick i konkurs, om det var bodmärkens betydelse vet jag inte, men det såg ju ut som en tanke. Att som biträde bliva invigt i vad bodmärket betydde var ett stort förtroende, som nästan var under edlig förpliktelse, att inte låta någon få veta hur denna hemlighet fungerade.


Lanthandeln var i regel byns medelpunkt. Ja även lanthandlaren, som sådan hade sin betydelse i samhället. Om jag säger att det inte förekom något banklån utan att lanthandlaren var självskriven borgenär. Hur många lån jag under min lanthandlartid ”skrivit på” det vet jag inte, men jag måste tillstå att det var inte många lån det blev problem med. Men visst förekom förluster. När någon skulle låna pengar till att reparera sitt hus eller på annat sätt pengar skulle skaffas fram, så hände det ibland att vederbörande låntagare bara kom och sa att jag kunde komma hem på söndag ty han hade fått en lånehandling i banken som jag och några andra skulle skriva på, i regel släkt och nära vänner. Att som handlare var man ju självskriven borgenär.


Jag minns en gång en person som skulle köpa ett hus, så blev jag i vanlig ordning anmodad att ”skriva på”, men jag ansåg att vederbörande inte var solvent, så jag sa till honom att han fick skaffa fem personer till som kunde anses kapabla att svara för summan. Jag var ju ganska säker på att han inte skulle lyckas med detta, men det dröjde inte så många dagar förrän han kom tillbaka och sa ”nu har jag skaffat fem vittne som kan skriva på”.


Det finns många trevliga saker jag minns under min relativt långa affärsbana. Under 1930-talet rådde en mycket hård priskonkurrens – jag vågar påstå hårdare än idag. PÅ en plats jag arbetade såldes mycket fodervaror, en artikel var – MÅRTEN PERSSONS VETEKLI – det var säckar om 50 kg som kostade i den butik jag arbetade 5,25. En dag kom en småbrukare – som i sin ungdom seglat till sjöss – han brukade alltid spotta och svära, så frågade han vad kostar 50 kg vetekli och jag svarade 5,35.  Då svor han en lång ed och sa att spannmålshandlaren i nästa by bara tog 5,00. Då tyckte min chef att det gick väl långt, så han sa till honom – Jag tycker att när du ändå har ”rullebören med dig så du ju fortsätta till nästa by, ty det är ju bara 2 mil fram och tillbaka, så tjänar du ju 25 öre”. Kunden köpte säcken och lämnade butiken under en lång svordom.


Att vara biträde i butik ansågs ju vara ganska fint, man kallades ju ”bokhållare” och skulle vara klädd i krage och slips samt skor. Det var inte något välavlönat jobb precis, men hoppet för ett biträde eller ”bokhållare” som äldre kunde man inte tänka sig. Att vara biträde i stora butiker ansågs vara ”status”. Jag minns då jag arbetade i en relativt stor butik, man kände en viss betydelse även om man inte var ”förstebokhållare”. Jag minns då jag började i denna relativt stora butik hur hårt man fick arbeta. Chefen var fantastiskt snabb att expediera, och kunde sätta fart på sina underordnade. Det var noga angivet vad man skulle ansvara för. Jag hade på mitt ansvar att alla lådor skulle vara fyllda innan man fick lämna butiken på kvällen, vi stängde klockan 7.


Då såldes alla varor i lös vikt – socker, mjöl, salt, havregryn, mannagryn, risgryn ja allt. Jag glömmer aldrig en lördagskväll när jag fyllt lådorna så tyckte jag att havregrynslådan var ju nästa full så det var onödigt att fylla på mera – men på måndag morgon när jag kom i butiken så var havregrynslådan utdragen och jag fick en ordentlig tillsägelse att så lämnas inte butiken en lördagskväll. Om jag nu säger  till mitt försvar att jag den kvällen skulle cykla till mitt hem som låg 7 mil bort. Cykeln var ju det enda alternativ att komma någon-stans. Jag kommer att tänka på en flicka som kom till mig och sökte arbete men förklarade att hon inte kunde börja förrän om 2 veckor, ty då beräknade hon att få sitt körkort, men jag föreslog att det går ju bra att cykla den lilla bit på cirka 5 kilometer, det var ju i maj månad, men jag fick en ganska mörk blick, om jag trodde att man cyklar så långt både morgon och kväll, nej då fick det allt vara så med jobbet, så någon anställning kom vi inte överens om.


Själv kommer jag ihåg en plats jag sökte, jag blev väl mottagen och efter förhör om mina kunskaper i handeln blev jag bjuden på middag med melon till efterrätt. Det var inte den söta melon som finns idag, jag hade aldrig smakat någon sådan så jag tyckte den var vedervärdig, men jag svalde och tyckte att ”melon var gott”. Hade jag sagt att melon kunde jag inte äta hade jag säkerligen inte fått platsen. Jag sade inte som flickan ”att då får det hellre vara så med jobbet”, men tidskillnaden var ju nästan 50 år.


Författare: Bertil Håkansson

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1981










Lanthandeln