Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Ekskogen som före sextonhundratalet växt stor och mäktig mellan byn och havet blev under nämnda århundrade skövlad av de danska myndigheterna. Bönderna var förbjudna att för eget behov använda virke av ek, men de hade fått kungabrev på, att de skulle vara kungens skeppstimmermän behjälpliga med att utvisa lämpligt virke, när timmer till nya fartyg behövdes. Dessa stämplare gjorde noggrant arbete, för när Skåne 1658 blev svenskt, var det ej mer ekskog kvar.


När skogen ej mer fanns, måste all återväxt på något sätt blivit hindrad, kanske av för hård betesgång eller då den stora sandflykten satte in mellan byn och havet. Tiden som därefter följde var den mest vedfattiga i byns historia.


Tiden före den stora branden 1651 hade varit sandstormarnas tid. Hela utmarken. (Det nuvarande skjutfältet) tycks ständigt ha varit utsatt för sandstormarnas raseri. Bönderna ansågo den som fullständigt förstörd och hade inget hopp om att mer skulle växa där. I 1671 års jordrevningsprotokoll talas det om att sand och utsäde blåste upp i stora drivor som lade sig kring gårdarna och täckte den bästa jorden med fin sand i tjocka lager, så att den aldrig mer, så länge världen står, kan bli brukad. Fäladsmarken som användes för gemensamt bete för rustningshästarna och svinen var nästan till ingen nytta på grund av sanden som lagt sig där. Ur samma källa kan läsas att kålhagarna kring gårdarna försvann under tjocka lager av stoft.


Fler olyckor stod så gott som i kö för att vid första bästa tillfälle kasta sig över det nästan begravda samhället. ”Sveriges bönder är fria men”, har det alltid hetat, men de skulle snart få erfara annat. När fred slöts och Skåne blev svenskt var detta en olycka för gränsborna, mångdubbelt värre än den värsta sandflykt.


Den svenske konungen behövde förtroendemän, som kunde hålla folket i den nya provinsen i schack. En tysk överste Gunter von Bielow hade blivit lovad ett gods i Skåne, som skulle utgöra ett sorts pensionsgods. Genom donation den 14-12 1666 hade han fått rätt att i Gälltofta inrätta ett säteri. Till detta lades tio hela kronogårdar och tre halva, alla i Rinkaby. Bönderna fingo som vanligt bruka sina gårdar, men blevo ålagda att göra ett visst antal dagsverken till säteriet i Gälltofta.


I 1671 års jordrevningsprotokoll står antecknat om säteriet, att dess boningshus var byggt av två nya längor, murat mellan stolparna, vilket måste vara detsamma som korsvirke. Taket var av tegel. Uthuslängorna vore tre, lada, stall och fähus med några rum och andra avdelningar. De tre längorna voro alla täckta med halm eller vass, men istället för den vanliga ryggningen hade de fyra rader av tegelpannor. Uthusen och borggården vore sammanbyggda med en bred trävägg, som var rappad på båda sidor, allt enligt ovannämnda protokoll.


Sextonhundra-talet var ett hemsökelsernas tidevarv för byn – krig och utskrivningar av folk – sandstormar – byn nerbränd av de av de svenska befriarna – provinsen sliten loss från moderlandet och tvingad in under främmat välde – gårdarna under stora ansträngningar och umbärande uppbyggda igen för att genom ett penndrag stjälas från deras rättmätiga ägare och skänkas till en bondeplågare. Under århundrade hade de varit fria män, för att nu nästan bli livegna.


Alltid under tidens gång har det varit stora män även bland de små. Resar som höjt sig över mängden av pinade människor och deras böjda ryggar. Min som både vågat och kunnat säga herremän sanningen. Rasmus Fajersson, som vid denna tid levde i byn, var en av dem. Orädd förde han böndernas talan till deras plågoande i ordalag, som ej var denne till behag. Sitt hemmane hade han vid denna tid besått med höstråg. Allt fick han lämna utan ersättning och hans hemmane lades till säteriet. Kanske samvetet ändå på något sätt talat till översten. En tid därefter erbjöd denne honom ett ödehemmane, men stolt hade han vägrat och svarat ”Om jag sår blir det väl du som skördar”.


Överstens regemente blev ej långvarigt. Redan sex år senare var många av hans gårdar förfallna och övergivna. Bönderna i Rinkaby och Gälltofta tycks efter bästa förmåga ha fullgjort sina skyldigheter mot honom de första åren, när de senare såg hur uselt han skötte sina ägor får man det intrycket, att de alla gemensamt vägrat göra de skyldigheter som åvilat dem.


När man läser handlingar ur vilket detta är hämtat kan man inte undgå att ge akt på den livsvilja eller livskraft dessa människor ägde. Den var i högsta grand beundransvärd. Krig, sandstormar, hus och hem skövlade och nerbrända – undertryckta av herremän – friheten delvis berövad dem, levde de i ett flackt, från sjö och hav vindpinat område. Inte i någon skogs skydd kunde de leva, även den hade blivit skövlad och tagen ifrån dem – dåligt med vedbrand och inget timmer.


Intrycket att alla var fattiga och utblottade vill gärna göra sig påmint, och det är i sanning ett stort fel att bedöma dem efter denna tankegång. Ett ord märker man aldrig och det tycks ej heller ha existerat svält.


Säkerligen har de haft en enastående förmåga att ur jord och djur frambringa den föda och de kläder, som de behövde för livets fortbestånd. – Var levde de, och var tog de sin föda dagen efter den stora branden, den morgon de alla stod på bar backe?


Ensamt, majstätiskt, reste sig ett hus ur de rykande ruinerna. Orört av eld och lågor på den plats det vid denna tid redan stått i nära femhundra år. Då som nu var väggarna vita och taket rött. Gudshuset mitt i byn, med sin klockstapel öster om. – hade kyrkan varit de hemlösas boning på natten? – Var det där styrkan fanns, som gav församlingen kraft att leva vidare?


Missmod, håglöshet, måste ha varit bannlysta. – kanske en dov, bitter vrede jäste inom dem mot det nya land, som varit orsak till allt detta onda som kommit över dem de senaste åren.


Minst av allt måste de ha rått någon sorts sysslolöshet. Väl mogen skog fälldes. Var kan man fråga sig. Antagligen på de närmaste godsen. Att skogen var väl utvuxen och mogen, ser man än i denna dag på timmer från denna tid, som än kan anträffas i äldre hus och gårdar. Ingen röta och ingen husbock. Hela träd kördes och sågades hem till platsen, där de åter skulle resa sig. Huggyxa och bila gjorde dem, under skickliga hantverkares händer, till släta fina bjälkar. Gård efter gård reste sig snart på de nerbrändas plats. Allt gjordes genom egen insats och eget arbete, utan minsta hjälp från myndigheter eller överhetspersoner.


”Jordens brukare äro eviga”, har någon sagt. Ingenting kan förgöra dem. Krig och brand kan på en dag sopa deras hus från jordens yta. Av jordens djur och markens gröda fortsätter de att hämta sin föda, som om ingenting hänt. Kanske därav den stora tryggheten, många av detta släkte tycks förnimma inför framtidens ovisshet.


Skogen var borta och ingenting gjordes för att den skulle komma åter. Stormarna svepte, som vanligt över orten, när det var höst eller vår och regelbundet kommo de från öster eller väster. Detta hade folk under tidens lopp insett och vanligtvis lagt sina hus med gavlarna i samma väderstreck för att själva ha sina boningsrum i husets mitt där det alltid rådde lugn – åtminstone, när det gällde vädrets makter.


Bönderna hade under denna tid inget stängselvirke. De brukade hämta det i Håkanryd mot ersättning i jordsbruksprodukter. På samma plats hämtades även ”täpperis” vad ordet egentligen betyder är kanske nu svårt att reda ut. Om tobak odlades här i byn vid den tiden, var det kanske ris som brukade användas till lä runt den plats, där plantorna drevs upp. Denna möjlighet att skaffa stängselvirke och ris gick de miste om år 1660, då Håkanryd skänktes till borgmästaren i Kristianstad, som genast förbjöd all avverkning.


I två sekler var byn så gott som utan skog. Under denna tid utnyttjades antagligen de få torvmossor som fanns till det yttersta, och minnen från denna tid kan ännu avläsas på marken. Ungefär femtio meter sydväst om nummer trettons boningshus, där allmänna vägen svänger ner mot sjön, låg nummer nio eller nummer niss, som de gamla uttryckte sig. Torvaskan från spisen, som säkerligen tömdes i närheten av boningshuset, gav jorden en rödaktig färg, och av detta tecken, kan man än i dag sluta sig till, var det en gång varit.


När det gällde att ställa om ny skog, tycks bönderna ha saknat förmåga, att på egen hand ta initiativ. Kanske de områden av byn som var mest utsatta av storm och flygsand under fuktiga somrar till en del återhämtat sig.


De händelserika sextonhundratalet gick mot sitt slut. De som följde blev lugnare och åtminstone vad brand, fogdar och flygsand beträffade. Om någon skog planterades under detta århundrade är ovisst, men när byn delades på 1830-talet var det avverkningsbar skog på ett skifte som benämndes Planteringsfallet. Det låg söder om Rörsbäck och gränsade i väster till Horna. Norr om detta skifte fanns en naturlig källa, som då höll vatten även under den torraste sommar. Källan fanns och höll vatten de första åren av nittonhundratalet, då den försvann, antagligen som en följd av Rörsbäcks reglering.


Den tionde januari 1816 utsände konungens befallningshavare en kungörelse, att Hans Majstäts nådiga vilja var att länets invånare skulle höras om de var villiga att företaga några anstalter för skogs planterande och låta den få offentlig tillsyn under dess uppväxttid. Det skulle vara, enligt Majestätets klart uttalade ord, det bästa sättet att hindra den i vissa landsdelar svårt tilltagande flygsanden. Konungens önskan var att befallningsman en viss dag sammanträffade med deputerande från berörda socknar för att ta del av deras yttrande i berörda fråga. Denna hans nådiga vilja kungjordes från predikstolen i Rinkaby kyrka söndagen den 28-1 1816, och redan följande söndag sammanträdde befallningsman med de utsedda ombuden. Representanter från Åhus, Rinkaby, Gälltofta och Vanneberga var närvarande. Rinkaby sände sin mest betrodde man Fajer Mattsson, ättling till 1600-talets Rasmus Fajersson.


Rasmus-Fajer-Mats, namn  ur den urgamla ätt, som liksom ett band löper genom århundradens gång ända till den tid då de gamla gudarna fick vika för Den Nye som var starkare. Vill man veta mer om denna släkts historia får man nog spinna vidare på fantasins gyllene tråd. Då får man kanske en bild av hövdingen som gick iland från sitt skepp där han ankrat i sjön väster om byn för att uppsöka det hem varifrån byns främsta härstammade ända fram till det adertonde seklets slut.


Den enda fråga som förekom vid sammanträdets befallningsman utryst var, hur hindra all sandflykt i berörda byar. Hur underligt det än låter så blevo alla på en dag med endast ett sammanträde eniga och det är först efter ovannämnda datum tallskog började växa längs havsstranden, där Åhus och Vanneberga ägde marken. Samtidigt planterade Rinkaby och Gälltofta sina bakomliggande marker. Byarna hade åtagit sig att under de närmast följande åren plantera ett visst antal tunnor kottar. Var byalaget i Rinkaby då började att plantera kottar, kan man lätt räkna ut. Det har varit öster om det så kallade Planteringsfallet eller det nuvarande skjutfältets öppna del. Detta kan man sluta sig till därav, att detta fält var det enda som hade fullt mogen, över hundraårig skog när kronan år nittonhundra behövde nämnde område till skjutfält.


 


Författare: Enar Johnsson

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1969



Krig - Brand - Skog