Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Kanonerna vid Rinkaby

Dånet från kanonerna vid Rinkaby, vid flaggstångshöjden, kunde höras vida omkring när Kungl. Wendes hade skjutövning. Till varning var en röd (sedermera) gul flagga hissad.


Skjutfältet sträckte sig österut till Hanöbukten. Vid stranden vid en kulle (Rusakullen) var ett sjömärke uppbyggt, på gamla kartor benämt ”Åhus Norra Båk”. Det var för att varna sjöfarande, som det fanns många av. Utanför kronans område fanns nämligen ett antal ålabodar, och fiskare bedrev då ett lönande ålfiske.  Det var innan utsläpp från Nymölla gjort allt fiske omöjligt. Dessförinnan var vattnet kristallklart, så att man på 3-4 meters djup tydligt kunde se en grusbotten, där maneter levde och hade sig. AB Ålexporten i Åhus kunde exportera mängder med ton av ål. Nu finns ingen ålakung mer.


Skjutfältet togs i bruk år 1897. Då flyttades även torpet Fårabäck ur farozonen. I torpet bodde Henning, som följaktligen fick heta ”Fårabäckahenning”. Även den fina badplatsen fick heta Fårabäck. Skjutövningarna leddes från officersmässens tak, en rödmålad träbyggnad, närmast järnvägsstationen. Längre in låg underoff.mässen, matsal och manskapsbaracker. Off.mässen är numera nedriven och uppbränd.
















Bild: Hembygdens Jul 1990/Albin Persson


Militären, eller knektarna som vi sa, uppfattade vi då som något avskilt från oss andra. En eller annan kunde värva sig på tre år, och kunde avancera till furir. Då kunde han kräva att beväringarna gjorde honnör för honom. Att då vägra betydde arrest. Uniformerna med de gula knapparna var något att beundra. Såg vi under en rast i småskolan, ett batteri på hemväg från någon övning, sprang vi till vägen för att skåda allt på nära håll. Vi var storförtjusta över skådespelet, och fick ofta höra de finklädda knektarna skratta och härma vårt modersmål.


Kanonerna med järnskodda hjul drogs av sex hästar och på var vänsterhäst satt en ryttare, medan tre man åkte i kanonvagnen. Ibland hände det att någon av de åkande tog upp en handfull av sin reservportion, och gav åt någon som sprang bredvid. Gåvan var små, fyrkantiga kex, som sen kunde delas ut bland åskådarna.


Ibland kunde det bli trassel mellan militären och de civila. Då kunde det leda till att breda led av pojkar i uniform gick gatan upp och ner, och drev in alla civilister. Mest bekant var en furir, Billesholms skräck kallad. Han var den okrönte kungen, tills han en dag fann sin överman. En av byns pojkar fann sig inte längre i diktatorns framfart. Vid ett sammanträffande dem emellan tog civilisten upp en pennkniv och, utan att öppna bladet, gav han antagonisten ett slag i planeten, så att blodet ”pissade ut”, enligt den egna berättelsen.


Militären anlade en dansbana, femöringen kallad. I början vaktade militären svartsjukt över den, men efterhand kunde de två kategorierna samsas rätt bra.


Så kom då söndagen den 2 augusti 1914. Halv tre begynte kyrkklockorna ringa till mobilisering. Vi barn visste ingenting. De äldre sa ingenting, de visste ingenting de heller. Vilda rykten kom i omlopp. Vi fick se personer i civila kläder ståtande med en armbindel med kungl. krona på, och en trekantig hatt på huvudet. Det var landsstormens uniform.


Hur vi uppfattade första världskriget i början minns jag inte. Allers Familj Journal, som var min favoritläsning, gav ut en bilaga som hette: ”Från krigsskådeplatsen”. Den hade massor med bilder, ofta tecknade. Först långt senare kunde man få en föreställning om hemskheterna i Flandern.


Sen dess har utvecklingen gått med en rasande fart. Flygfältet kom till och lades ner. Militären har övertaget. Där jag en gång lärde mig gallra morötter, där åker nu väldiga motorvagnar, förstörande allt i sin väg.


Författare: Albin Persson

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1990