Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Antagandet, att ifrågavarande farled skulle haft samma sträckning som den nuvarande Maavägen, är icke hållbart. Ännu så sent som i slutet av 1700-talet eller närmare bestämt före år 1775, då ån tog sig ett nytt utlopp vid Yngsjö, var vattenståndet nära en meter högre än det nuvarande, och längst bakåt i tiden, när människor först trampade leden, torde det ha varit uppemot tre meter högre, än vad det nu är.


Av elektriker Sven Nilsson har jag hört, att mängder av skal efter blötdjur kommit i dagen vid plöjning av jorden mellan hans hem och kyrkogårdsmuren. Vattnet har tydligen sköljt upp till och vid starka vårflöden högt över den nivå, efter vilken Maavägen nu går fram. Farleden torde därför gått längre åt öster och i riktning från den plats, där först kyrkan av trä och sedan tegelstenskyrkan uppfördes, rakt söderut längs höjdsträckningen och mot en punkt i terrängen, där Horna byväg nu mynnar ut åt norr.


Vägar fanns det över huvud taget icke i forntiden. Man tog sig fram markledes, gående eller ridande. Varor klövjades på hästar eller lades som ett bylte på ryggen av dem. Där marken var jämn och inga hinder mötte, bredde leden ut sig till ett stråk och återigen, där marken var svårframkomlig, smalnade den till en stig. Sank mark, snår och annat, som hindrade framkomsten, kringgicks, och därför blevo stigarna mycket krokiga. När dessa sedan under medeltiden breddades, för att man på dem skulle kunna framföra fordon, ändrades ingenting, utan den gamla sträckningen bibehölls  och blev i stort sett oförändrad till mot slutet av förra århundradet. Då genom bilismens framträngande  blev det nödvändigt att bredda vägarna och räta dem.


Enligt landskapslagarna ålåg det jordägarna att gemensamt hålla byvägar samt dessutom kyrko och tingsväg. Samma åliggande gällde för dem beträffande broar, som voro av variernade bredd, från tre alnar för en gångbro upp till tio alnar för övriga. För anläggning av stabila och varaktiga broar av sten sammanfördes flera härader. Överfarten av större vattendrag skedde medelst pråm eller färja. Mest bekant av dessa transportmedel är Köpinge Pråm.


Nedom det vidsträckta sjö och översvämningsområde, som Helgeån bildade i sitt nedre lopp, lågo vid medeltidens början tvenne gamla handelsplatser, Köping väster om och Elleköping öster om ån. Av dem var Köping äldst och i ålder troligen jämbördig med de orter, vars namn sluta på löv, äldre lef, och som anses härstamma från 1600-talet. Elleköping är däremot betydligt yngre. Förleden elle har länge ansetts vara härlett från ale, som en gång i tiden skulle ha växt vid åkanten.


Redaktör Christer Olofsson har dock en annan uppfattning och menar, att elle är härlett från ett gotiskt ord på 300-talet, som betyder främmande eller främling. Samma gotiska ord, påpekar han, förekommer även i fornsachsiskan som ” elende ” och i Nurnberg lär det fortfarande finnas en gata vid namn die elende strasse, de främmandes gata. Den låg i medeltiden utanför statsporten, och då de som bodde där ej voro delaktiga i stadssamfundets fördelar och förmåner, levde de sitt liv i nöd och fattigdom. Ordet elände har i svenskan förlorat sin ursprungliga betydelse av främmande och betecknar här det tillstånd av armod och misär, vari ett folk lever.


I våras hörde man ofta i radio talas om de östpakistanska flyktingarnas elände. Varifrån dessa främlingar kommo och när de bosatte sig vid åkanten, vet vi ingenting om. I varje fall anses det numera, att samhället är äldre än bebyggelsen vid åmynningen och att det tillsammans med handelsplatsen mitt emot på andra sidan om ån bedrev byteshandel inåt landet.


Med kristendomens allmänna utbredning i landet under 1000-talet tillkom en ny inkomst för samhället. Bland de religiösa strömmningar, som den nya läran gav upphov till, fanns det en, som gick ut på att det ” vore en Gudi behaglig gärning ” att företa en färd till Rom och jerusalem och besöka heliga platser därstädes. Den som gjorde en sådan färd kallades för pilgrim, ett ord som enligt Hellquist, Etymol. Ordbok betyder ” utanför romerskt område boende ” . Elleköping begagnade sig av denna rörelse, beläget som samhället var på den gynnsammaste platsen för en överfart av ån söder om Torsebro.


Ytterligare en omständighet bidrog till samhällets framgång, nämligen ett behagligt klimat med därav uppkomna gynnsamma förhållanden. Skogarna av lövträd voro vid medeltidens början i stort sett orörda och jorden, som bestod av sandmylla, inbjöd till odling, lämplig som den var för bearbetning med de enkla och klena redskap, som stodo odlare till buds. Dessa faktorer, byteshandel inåt landet, inkomst av avgifter för överfarten av ån samt ett bra klimat, samverkade till att åstadkomma det välstånd, som under de tre eller fyra århundraden uppenbarligen rådde. Det tog sig uttryck i, att man i slutet av 1100-talet på åsen söder om landningsplatsen uppförde en lyrka av sten. På kortsidan åt väster byggde man ett torn, som i likhet med ett flertal andra kyrktorn, uppförda samtidigt eller tidigare, gjordes bredare än långhuset.


Elleköping var slutmålet för tre stråk. Det ena av dem, det kortaste, kom från byggelsen vid åmynningen, vilken utvecklade sig till den medeltida staden Aoos med betydelse åmynning helt enkelt. Namnet Åhus förekommer i en skriftig handling först i mitten av 1300-talet men har naturligtvis använts tidigare. Uppkomsten av benämningen kan hänga ihop med det borgliknande hus, som ärkebiskop Eskil i mitten av 1100-talet lät uppföra i två våningar, den undre av sten, den övre av trä, öster om staden. Det bränndes och förstördes ett århundrade senare av en belägrande bondehär men byggdes upp på nytt, nu av sten i bägge våningarna.


Av de båda andra stråken kom det längsta av dem från nordost över Gälltofta, där det förenade sig med ett annat som kom norrifrån över Nymö, fortsatte sedan över de lövskogsklädda fälten åt sydväst över Horna till Elleköping. Leden användes i min barndom, inte bara av dem som bodde i ” Fallet ” utan även av boende i Gälltofta. Färgare Åström i Åhus hade i Vanneberga en plats för inlämning av garn och tyger, som skulle färgas, och på somrarna kom en gång i veckan en hästskjuts från Åhus körande över fältet på väg till Vanneberga. Vid enskiftets genomförande på 1840-talet delades den sydvästra delen av marken, över vilken leden gick fram, upp mellan olika hemman för plantering av furu, och leden flyttades därför åt norr och kom att mynna ut i landsvägen på hemmanet nr 16. En gångstig genom skogen visade, var den gamla leden en gång gått fram. Längs den har jag i min barndom gått många gånger på väg till Åhus. Det tredje stråket kom från Rinkaby, där tvenne sådana förenade sig. Det ena kom från norr över Fjälkinge och Legeved, det andra från nordväst över Nosaby,  höjdsträckningarna i Hammar och öster om Viby kyrka samt vidare söder ut.


Författare: Nils Ringdal

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul




Farleden Rinkaby-Elleköpinge-Åhus