Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Det var på den tiden när Dranka-Lars ner i byn levde. Det var en konstig slags bonde för han kunde endast ha en sorts gröda på sin jord, ett år satte han kål på nästan hela sitt hemmane och tur hade han med den grödan för det blev ett bra kål-år, när hösten kom hade han nästan hur mycke som helst men när han skulle börja o sälja gick det ej vidare bra, han fick kontakt med en del handlare uppe i Stockholm som ville ha många vagnslaster, men det blev frost under transporten för när kålen kom fram vägrade de både att lossa och lösa ut den, och där stod han själv nere i Skåne med sina fulla järnvägsvagnar i Stockholm, hur han drog sig ur spelet vet jag ej men året därpå odlade han endast morötter o inte heller dom blev han rik på utan följande år hade han alla sina uthus fyllda med svin. Han hade så många till slut så han visste sig ingen levande råd utan klokt nog ställde han till auktion på alltihopa. Jag hade det ej precis så väl förspänt just då. Huset och så hade jag varit gift några år och fått lika många ättlingar så vi var rätt många kring bordet, vad det var som flög i mig den dagen det var auktion har jag knapp blitt klog på ännu för innan jag nästan visste om det hade jag ropat in och blivit slagen för fyra stycken grisar. Folk kände mig och visste hur besvärligt jag hade det men trots allt fick jag som de andra kredit till hösten.


Jag fick hem mina grisar och hade dem i ett uthus några veckor och fick rätt så mycke besvär med att skaffa till dem vad de behövde. De tre växte bra men den fjärde var liksom lite bakom de andra, frisk och kry var han förstås men han åt lite och hade storlekt därefter. En söndag kom Pelle Karlsson, jag brukade hjälpa honom ibland för han hade ett av de största hemmane i byn och naturligtvis skulle jag mitt nöd visa honom mina grisar. ”Hur i helvete skall du kunna fora fram så många” , sa han, du har ju varken säd eller några potatis att mäska till dom, ja ska si dig en sak dä bästa du kan göra är att sälja dom me, sa han o så bjöd han me dä samma som ja söl hade gett, men ja va inte vidare pigg på att sälja dom, man han va enveden o gjorde vad han kunde för att övertala mig men någon affär blev det inte av utan jag behöll själv mina grisar och hur dä va lyckades ja få dem färdiga till hösten o tur hade ja för då hade priset gått upp. Den största tog vi själva till hushållet för vi hade ju blitt rätt så många okrya och madafriska va vi alla och så sålde jag två till en slagtare jag kände och om du tror mig eller ej så fick jag dubbelt så mycke för de bägge som jag hade gett för alla fyra på auktionen, och likväl hade jag den minste igen. Den visste jag knappt va ja skulle göra mä utan jag behöll den över vintern och i början på mars månad var den riktigt grann. Då hade vi för längesen ätit upp den vi själv slagtade och vi hade mer än väl behövt denne mä till hushållet men ja hade liksom blitt lite stor i kragen och eftersom det var en sogris så tog jag den till en orne och fick den betäckt, o dä tyckte Pelle Karlsson va de dummast ja kunde göra för jag hade ju ej det minsta jord utan blev tvungen att köpa allt fodret.


Tur hade jag med den lilla gyltan för hon fick elva stycken smågrisar och behöll dem alla men ett jävra bestyr hade jag med att skaffa forning till dem alla, men jag körde ju tröskan så jag var rätt bra bekant med bönderna häromkring o hur de var lyckades jag skaffa till dem vad de behövde och så hade jag en jävra tur för fram på sommaren när de vägde sådär en tjugo kilo då va det ett oherrans pris på smågrisar och den ena efter den andre kom och ville köpa men ja då liksom lite kar för att jag hade nåt att sälja så ja ga me go tid men t slut så sålde jag alla elva på en gång och Herre Gud sådana priser de hade blitt jag fick tolvhundra för dem. Gyltan den började ja o ge på för den behövde vi till hushållet, hon va madahillig o växte bra, till jul skulle hon ble bra o ta till hushållet om ja nu kunde skaffa for te henne, men de gick på ett annat vis än ja säl hade tänkt. Efter kriget va ju tiderna liksom opp och nervänna, man visste ju varken ud eller in. De som bodde i städerna åtminstone de som va så kallade fina hade ju nästan hur många pengar som helst men maten va ju ransonerad så de gjorde knappt nån nytta hur med di hade och det var då de började med att resa på landet för att köpa folks hushållsgrisar, och hur de fått reda på att jag hade en gris de förstår jag ej men ut kom den ene fina herren efter den andre och till slut blev jag trött på alltsammans och sålde grisen till en som ut och bjöd mig åttahundra kronor, och det var då jag slog ihopa alla pengarna jag fått för grisarna och löste lånet jag hade på huset, att jag skulle bli skuldfri på så kort tid hade jag aldrig kunnat drömma om.




Författare: Enar Jonsson (privata texter), under sin levnadstid uppvuxen på och ägare till Nr 13. Starke-Sven hade varit och slaktat hos Enar och berättade hur han blev skuldfri.


(Tilläggas kan att Starke-Sven är min morfars far. Jag är alltså Starke-Svens-Kalles-Marias-Alexandra som står för den här sidan).Min morfar berättar att ovan beskrivna händelse har utspelat sig 1942/43. Huset som Starke-Sven löste lånet på låg ett par hundra meter till innanför skjutfältsgrinden i Gamla Horna. Starke-Sven med familj byggde sedan ett nytt hus i Gälltofta efter att militären köpt ut dem ur Horna. Idag kan  den som vet var huset låg med enkelhet leta fram husgrunden, och enligt utsago finns hela källaren kvar under jord.























                            Bild: Huset i Horna. Publicerad i Hembygdens Jul 1977. (Ägare: Anna-Lisa Nilsson)





När Starke-Sven talar om hur han blev skuldfri