Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Han skickade inte in skrivelsen omedelbart. På den tiden var respekten stor för dem, som hade makten i byn. Och makten hade den, som ägde jord, och det var storbönderna. Brevet kom inte myndigheterna tillhanda förrän d. 18 mars. Men den gången handlades snabbt. Redan samma dag utsågs lantmät. P. Jönsson att förätta laga skifte i Rinkaby. Kungörelsen om detta upplästes i Rinkaby kyrka nästkommande söndag. Om blixten slagit ner i kyrkan, kunde verkan inte blivit större. Bönderna började att titta på varandra. Vem var den skyldige? – Det fingo de snart veta, ty redan D. 19 april blevo de alla kallade till ett sammanträde med lantmätaren. Här upplästes Per Olssons brev, och då var det inte lätt att heta Per Olsson. Alla de 22 bönderna i Rinkaby byalag riktade sina vredgade ögon mot honom. Han önskade nog, att han i den stunden kunnat försvinna genom golvet. Men – laga skifte hade blivit begärt och skulle äga rum. Det blev ett långt sammanträde. Varenda bonde i byn var närvarande. Dessutom fanns där en representant för kyrkan, en från regementet, (två av byns gårdare voro officersboställen), samt ombud för bönderna i de byar, som hade gemensamma gränser med Rinkaby. Det märkliga är att t.o.m. kvinnor vore närvarande. Tre av byns gårdar styrdes av kvinnohand just då. Det var tre änkor: Lusse Mickelsdotter från nuvarande Massagården, Gertrud Mattisdotter med två förmyndare för sina barn från N:25 samt Berta Andersdotter från N:24.


När alla voro samlade upplästes förordnadet samt lagen om laga skifte. Så frågade han, om någon hade laga skäl mot förrättningen. Ingen kunde andraga något sådant och därför måste det ha sin gång. Så undrade lantmätaren, om det danns någon bykarta. En såan blev framlämnad jämte en karta över Maden samt en över rågångar mot Viby. Sen lantmätare och bönder ut på en vandring genom byn för att se, om den stämde med verkligheten. Det gjorde den inte alls, varför bönderna blev ålagda att skaffa en ny karta. Så blev sammanträdet uppskjutet till i juni och då skulle där finnas inte bara den nya kartan utan också 100 linjestakar samt 300 mätpinnar. Nu var sammanträdet slut, men varenda bonde vägrade envist att sätta sitt namn under protokollet. De enda som skrevo under voro godemännen från Horna.


Under förhandlingens gång hade bönderna blivit allt mer allvarliga. Vad skulle inte allt detta kosta dem. Inte bara ekonomiskt. Många av dem skulle få riva sina gårdar och flytta ut dem från byn. Gårdar, där deras släkt bott i månghundrade år, och som de hoppats kunna lämna i arv till sina söner. När lantmätaren hade farit vände sig böndernas ilska mot den lille Per Olsson. Hur hade han, som ägde en av de minsta gårdarna i hela byn, vågar göra detta. Skällsorden haglade, och han fick veta, vad han gick för. Han hade nog inte insett vidden av vad han ställt till, men nu lät de honom veta det. De tvingade honom att bege sig till prästen i Åhus, som också var Rinkabybornas själasörjare, och med hans hjälp skriva ett brev till Kungl. Befallningshavande, där han ber att få taga tillbaka sin förra begärna om laga skifte i Rinkaby. Han erbjöd sig t.o.m. (därtill nödd och tvungen) att själv stå för de kostnader han redan åsamkat byalaget. Detta brev befordrade hans själv med hjälp av sin häst till staden, så att det låg på Befallningshavandes bord nästa morgon. Att man vänt sig till sin kyrkoherde i detta ärende var för den tidens människor helt naturligt. Han var ju den, som skulle hjälpa och trösta i livets hårda stunder. Att det var han, som skrev det, förstår man, när man läser brevet. Han har skrivit sitt namn under Per Olssons. Lite nytta gjorde brevet, förhandlingarna blev uppskjutna ett år.


Den nya tidens krav kunde dock inte hållas tillbaka. Året därpå begärde ytterligare två bönder i Rinkaby att få laga skifte. Det var Anders Svensson på N:27 och Sven Håkansson på N:5, som den 24 maj 1831, var männen bakom den skrivelsen. Nu gjorde bönderna inte längre motstånd. När det denna gången blåstes i byahornet till samling, så var det den gamla tiden, som blåstes ut och en ny tid, som blåstes i. Visserligen skulle det dröja ända till D. 8 augusti 1840, således 10 år innan det sista protkollet var skrivet. Och det hölls under tiden många, många sammanträden med bönderna i Rinkaby, och varje gång protokollen skulle underskrivas, så nekade de konsekvent att skriva under. De mätte och bytte jord mellan varje sammanträde, men protkollen talar inte om några större sammanstötningar. Det värsta var väl att besluta om, vilka som skulle flytta ut sina gårdar och vilka, som skulle få stanna kvar. Man kan så väl föreställa sig, vilken bitterhet, som fyllde sinnena hos dem, som måste flytta sina gårdar långt bort i utkanten av byn. Här hade de varit vana vid att bo runt omkring kyrkan allesamman. Så på kvällarna, när Valdemars Tjosna velat prata, så gick hon bara ut i porten och ställde sig, så kom strax Fajras Karna och Nils Svens Mari och så avhandlades byns angelägenheter.


Byavägen gick inte som nu öster om kyrkan, nej, den gick nere vid Tuas och de gårdar, som inte låg på nuvarande kyrkogården eller strax norr om kurkan, de låg långs åt nuvarande Madenvägen och Strädet. (Se den gamla ritade kartan i Församlingshuset). Flera av dessa gårdar flyttades ut. Egentligen är det bara 3 st. Gårdar, som ligger kvar på sin gamla plats. Det är Massagården, Qvicks och nuvarande Per Dauns, som en gång varit en av byns största gårdar. Enar Jonssons gård låg då nästan vägg i vägg med Massagården, men flyttades upp efter skiftet till sin nuvarande plats, sedan Ola Månsson flyttat sin gård norrut (nuvarande Fjelkners gård). (Administratörs anteckningar: Alltså låg Friskatorpet (N:13), Enarssons gård, ungefär där Massagården (N:14) har gårdsplan nu och Sjövången (N:11), Jens Fjelkners gård, där Friskatorpet ligger idag 2014. Precis vid lyktstolpen på Massagårdens stallparkering finns en sten med Nr12 på, vilket finns beskrivet att det var ett gatuhus med fri tomt, vilket var värdefullt. Dock finns inte huset kvar på 1832 års karta, endast på 1751 LÄS MER OM GÅRDARNAS FÖRFLYTTNING). Bygården var den första gård, som flyttades öster om nuvarande landsvägen. Den låg också nere vid Madenvägen och ägdes då av Sven Olssons farfarsfar Nils Svensson. Mitt för den låg nuvarande Ingeborg Waldemarssons gård, som den gången, ägdes av Waldemar Persson, som var Ingeborgs morfars far. Inne på kyrkogården låg Fajer Jönssons gård, som flyttades ända ner till Hornagränsen. Det var en av de två gårdar i byn som hade välvd källare och fick särskild ersättning för det. Jorden, där skolorna nu ligger, var allmänning, och där brukade bönderna ha sina poratisråsar.


Ja så skulle man kunna hålla på och berätta om den gamla byn om människorna, som levde där. Du och jag, som bor i byn idag, skulle inte känt igen oss alls, om vi kunnat taga ett långt steg tillbaka 150 år i tiden. Men man kan förstå vilken omvälvning det måste ha varit för den tidens människor när storskiftet genomfördes. Man förstår då också deras ilska mot den lille Per Olsson, som vågat taga upp frågan. Han måste förresten flytta från byn, så illa blev han tåld av bönderna. Men han kom tillbaka till trakten igen efter en del år, och hans ättlingar finns här i Rinkaby. Men – inget ont, som inte har något gott med sig. Jag är säker på, att de bönder, som nu lever på gårdarna här i byn, äro mycket tacksamma över att gårdarna är utflyttade, så att var och en kan bruka sin gård, som han vill och slipper och vänta tills grannen blir färdig. Så vi ska nog ge Per Olsson en tacksamhetens tanke, vi sena tiders barn.


Författare: Tyra Östberg

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul 1967


När Rinkaby fick storskifte


Han gick där och plöjde en dag i början på mars 1830 och muttrade för sig själv, den lille Per Olsson på Nr20 i Rinkaby. ”Hälsickes mä, att en inte ska rava plöja o sav, när en vill o när väret passar en. Här ska en gav o vänta pav den där Sjän Fajersen, bara för en har raugat o fau sticket breve hansas”, sa han halvhögt för sig själv. ”Men här ska min själ ble annat au, dä ska ja ble kar för”, sa han. ”En kan skriva te länsmannen o begära skifte, dä kan en”. Sagt och gjort.


När han kom hem på kvällen efter att ha plöjt sin smala bit i vången började han fundera. I Håslöv hade de redan fått laga skifte, varför skulle man inte kunna få det i Rinkaby? Ett par dagar gick. Det är inte så lätt, när an inte kan skriva själv eller sätta ihop en skrivelse. Men så kom han att tänka på något. Kanske Åke Jönsson i Håslöv kunde hjälpa honom. Nästa morgon spände han för hästen och for till Håslöv. När han  for hem därifrån, hade han i rockalomman en skrivelse av följande lydelse: