Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Minnen från Rinkaby Kyrka


Du lilla vita kyrka som ligger mitt i byn

Du har ej något spetsigt torn, som pekar upp mot skyn.

Nej, du är bara liten, och du är ganska låg,

Men det var du, som vände mot himlens Gud min håg,

När jag som fyraåring vid Mors hand gick därir

För första gång, så undersam men med ett öppet sinn.


Så många tankar rörde sig i barnasinnet sen,

Jag hade knappast hunnit hem, jag måste fråga ren.

Varför ska prästen stå så högt, högt uppe på en trappa?

Och varför har han på sig en sådan lång, svart kapa?

Och mor, vad står där över Jesus framme vid prästens bord?

Och varför sjungde prästen så många underliga ord?


Så vetgirig den lilla var, mor måste ger så många svar.

Till slut sa hon: ”jag måste laga mat åt oss, nu får du fråga far”.

Men far satt redan i sin stol med tidningen i hand,

Hans tankar var långt borta i något annat land,

Så han sa bara: ”du får gå och fråga mor”

Eller, ”det där begriper inte du, förrän du blivit stor”.


Den lilla flickan tänkte då: ” måtte jag snart bli stor,

Då ska jag läsa själv i bok liksom min far och mor.

Då ska jag lära mig allt, som uppå jorden finns,

Men tänk, om alla sakerna jag sedan inte minns”.

Hon grubblade på detta, där på sin pall hon satt,

Hon tog en bok och somnade – över Schrivers själaskatt.



Ja, det var första gången jag var i Rinkaby kyrka. I min barndom var kyrkan inte på långt när så vacker som nu. Målningarna i valven var inte framtagna, taket i kyrkan var vitkalkat utom framme vid altaret, där det var en ryslig blå färg, som skulle föreställa natthimlen med förgyllda stjärnor. Vid norra sidan, mitt för dörren till vapenhuset stod en jättestor, svart spis. I den eldades det varje söndag med ved, som låg uppstaplad runt omkring. Alltid frös man om fötterna i kyrkan, som aldrig hann bli riktigt genomvarm. Inte var draget i spisen heller så bra. Det syntes i taket ovanför, som var alldeles svart. Ändå var gudstjänsterna mycket mer välbesökta då än nu, åtminstone av Gälltofta-borna, som ändå hade så långt att de måste köra dit med häst och vagn. Då bands hästarna vid en bom som stod vid kyrkmuren mot den s.k. gamla skolan, nuvarande Församlingshuset. På den bommen brukade vi småskolebarn slå runt eller gå balansgång under rasterna. Prästens häst hade ett eget stall. Detta var under min barndom beläget i skolans länga, som på den tiden låg på andra hållet och var en lång rödfärgad byggnad. Först senare byggdes en ny ”prästastall”, i anslutning till den lilla tegelbyggnad utanför kyrkporten, där man förvarade likvagnen (var har den tagit vägen förresten?) samt byns brandredskap. Men allt detta är försvunnet numera. På den tiden gick kyrkmuren rakt fram från porten väster ut. Den revs, när den nya kyrkogården kom till. På tal om porten, har man på något annat ställe en port med en så unik stängninsanordning och så effektiv, som vi har på lilla kyrkporten? Jag har aldrig sett någon. Men jag har ofta undrat, vem uppfinnaren är, och hur länge den funnits där.


Utanför denna kyrkmur brukade man förr kasta ut gamla gravstenar, som gått sönder, samt gamla pärlkransar. Jag undrar, om senare tiders barn vet vad pärlkransar är. Men de beundrades mycket av oss, när jag var barn. Vi gick ofta omkring på nya gravar för att titta, hur många pärlkransar där var. Dessa och kransar med band, var allra finast, tyckte vi.


Jag glömmer väl aldrig den lilla flickan, som en gång kom till skolan med ett sidenband knutet om midjan och med långa, nedhänga bandändar på vilka det stod: ”Vila i frid”, och på det andra: ”Tack för allt”. Lärarinnan Hanna som många av oss minns, fick kvickt in ungen i sin lägenhet och fick av henne bandet. Jag minns också en söndag, jag tror det var 1911, då tre små flickor gick till kyrkan. Det var Sven Waldemars Eva (nuvarande författarinnan), hennes syster Anna-Greta och bagarens Edit. De kommo några minuter försent till gudstjänsten. Vid deras inträde läste kyrkoherde Ågårdh just: ”Helig, Helig, Helig är Herren Sebaout”. De små flickorna tyckte han sa ”Edit, Edit, Edit”.  De trodde, att han upptäckt dem och sett, att de var försenade. I förskräckelsen häröver vände de mitt på kyrkgången och skyndade hand i hand ut ur kyrkan igen. När de kommo ut, sa de till varandra: ”varför sa han just Edit, vi kom ju försent alla tre?”. Deras föräldrar fick sig ett gott skratt, när de kommo hem och berättade händelsen. Och själva skratta de hjärtligt nu åt sin förskräckelse den gången.


När min far kom till Rinkaby år 1885 hette kyrkoherden Adrian. Han var en präst av den gamla stammen, som fodrade vördnad och lydnad av sina församlingsbor. Han hade av Karl XV fått tillåtelse att kalla sig hovpredikant. Och ve den som glömde den titeln vid samtal med honom. Han blev inte så väl mottagen. Helst skulle man stå med hatten i hand eller niga djupt, när man talade med honom. Han blev inte väl mottagen. Helst skulle man stå med hatten i hand eller niga djupt, när man talade med honom. Titeln hovpredikant fick han på ett mycket lustigt sätt, berättas det. Kyrkoherde Adrian hade ett mycket vackert ekipage med stiliga hästar, som han var mycket stolt över. (Bankdirektör Ola Persson var förresten kusk hos honom ett par år i sin ungdom). En dag fick kyrkoherden den stora äran att skjutsa för själva kungen. Denne beundrade de vackra hästarna och sa, att den, som hade så vackra hästar borde vara kunglig hovpredikant. Kyrkoherde Adrian var då snabb och bad att som kunglig ynnest få kalla sig så. Och eftersom kungen var vid nådigt lynne, så fick han det. Han var kyrkoherde i Gustav-Adolf och Rinkaby församlingar i 45 år. På den tiden blev en präst inte pensionerad utan hade kvar sin tjänst tills han dog. Men de sista åren hade Hovpredikanten en pastor till hjälp.


Jag har sällan sett en så vacker handstil, som Hovpredikant Adrians. Det är med stor beundran och njutning, jag tack vare Kyrkoherde Rydemans tillmötesgående, tagit del av alla de hundratals kyrkostämooprotkoll han skrev under sin tid här. På den tiden avgjordes de flesta av socknens angelägenheter på kyrkostämmorna. Och på dem var prästen i församlingen självskriven ordförande. Det vill minsann till, att ordföranden hade pondus, så påstridiga som många av de gamla bönderna var. Särskilt i Gälltofta hade man i slutet av 1800-talet ett par mycket stridbara män, som inte drog sig för att kontakta både Domkapitel och Landshövding. Jag skriver med avsikt bönderna, för på den tiden, när man röstade efter fyrktal, var det inte möjligt att komma till tals på en kyrkostämma, om man inte ägde jord.


Efter Adrian kom Kyrkoherde Ågårdh, jag tror det var 1901. Mor har berättat, att han kom i droska från Widtsköfle, där han några år varit hjälppräst hos gamle Prosten Styff. Han var förresten gift med en av hans döttrar. Det störtregnade den dagen de kom. Mor som då var lärarinna här, hade blivit utvald att tillsammans med någr andra taga emot honom och hans fru, när de kom genom Rinkaby. Mor skulle överlämna en jättestor blombukett. Men hästdroskor hade ju inte som bussar och tåg bestämda tider, så mottagnings-kommittén var våta som kråkor , när droskan äntligen anlände. Kyrkoherden och hans fru, kunde inte gå ur droskan, utan mor fick sticka in huvudet och överlämna blommorna, och välkomst-talet regnade bort.

























 


                     

 

  Kyrkoherde Ågårdh år 1922 med en skolklass i Viby. Foto: från Margareta Martinssons föräldrahem


 

Kyrkoherde Ågårdh var min barndoms präst. Han var en snäll och välmenande man, som kunde stråla som en sol, när det var något han tyckte om. Men både han och prästgården styrdes av den anstolta prästfrun, som aldrig kunde glömma, att hon var prosten Styffs dotter. Många voro de, som kommo till prästgården i något ärende, och av henne blevo mötta i dörren med tillsägelsen att torka av fötterna ordentligt, innan de gingo in på hennes golv. Jag tror till och med att det vid något tillfälle protesterades mot detta på en kyrkostämma. Kyrkoherde Ågårdh residerade i prästgården i många år. Fru Ågårdh hade alltid två jungfrur, som det hette på den tiden i fina hus, (annars sa man pigor). De jungfrurna blevo väl upplärda, var säker på det.


När kyrkoherde Ågårdh slutade 1927, så fick vi en gammal präst, som hette Wiling. Han tillsattes av Domkapitlet. Han såg mycket dåligt och blev med tiden nästan blind, så under hans tid hade vi pastorer här. Först en underbart fin och rar, ung präst, som hette Spure. Han såg mycket bra ut, och jag glömmer aldrig en julotta, när Pastor Sture omgiven av julens många ljus läste julevangeliet direkt ur den stora, gamla bibeln, som ligger på altaret. Kyrkan var överfylld med folk, man hade satt in extra bänkar i gången, och det var en andaktsfull tystnad, när han läste det gamla julevangeliet. Pastor Sture satte igång ett ungdomsarbete här, som vi aldrig haft maken till varken förr eller senare. Han kunde verkligen intressera folk för kyrkan.


Efter Spure kom Pastor Magnusson, som också var mycket omtyckt och ”folklig” av sig. Han dog efter att ha varit kyrkoherde i några år i Träne. Han var den, som jordfäste min far, vars gode vän han varit under sina år som pastor här.


 

När Kyrkoherde Wiling slutade, efterträddes han av vår nuvarande kyrkoherde, Rydeman, som vi alltid trivts mycket bra med. Han har nu varit här i 24 år och har just i dagarna skrivit sin pensionsansökan. Vi kommer att sakna både honom och hans fru, när de till hösten lämnar oss. Antagligen kommer vi aldrig mer få en kyrkoherde i Gustaf-Adolfs och Rinkaby församlingar. De sorterar numera Fjälkinge kyrkoherde, och han kommer väl att till hjälp få en komminister eller pastor, som tillsättes av Domkapitlet.


Kantorer eller klockare, som de kallades förr, ha vi haft flera st., som jag minns eller hört talas om. Under slutet av 1800-talet tjänstgjorde här en klockare, som hette Dahlstrand. Han hade 400 kr om året när han började här. Efter många gemensamma kyrkostämmor gick de båda församlingarna till slut med på att betala honom 250kr var, så de sista åren hade han 500 kr om året. Att han och hans familj under dessa förhållanden var mycket fattiga behöver väl ej påpekas. När han dog skötte min far och lärare Almgren i Viby hans tjänst gratis ett helt år, för att hans familj skulle få bo kvar och få hans lön, tills de hunnit ordna för sig.


Efter honom kom Stenborg, som var här under min barndom och en tid bodde i det hus, där vi nu bor. Det var en mycket fin och musikalisk herre, som skötter kantorstjänsten utmärkt och var här i flera år. Hans fru hette Eufresune, och det tyckte jag då, var det finaste namn jag någonsin hört. Kantor Stenborg undervisade också i sång i Rinkaby och Viby folkskolor. Men i detta hade han inte stor framgång, då han alltid hade svårt med diciplinen bland de många barnen, varför han efter några år blev entledigad från den befattningen. Han kom sedan till Karlskoga, där han var kvar, tills han blev pensionerad.


Sen hade vi i kyrkan här under ett par år en kvinnlig kantor, Gerda Nilsson.


Efter henne kom Hilding Nilsson, vilken vi alla känner, som en god och glad människa. Han stannade i försmalingens tjänst, tills han för några år sedan blev pensionerad. Han inte bara skötte sin kantorstjänst här utan hade dessutom en hel del förteoendeuppdrag, som han skötte till allmän belåtenhet under alla år. Han njuter nu sitt otium i sin trevliga villa i Horna Fure, så honom har vi fortfarande kvar i församlingen.


Hans efterträdare blev Svea Stenbäck, som numera på ett utmärkt sätt sköter kantorstjänsten i båda församlingarna och dessutom vid sin sida har en välsjungande kyrkokör, som bidrager till gudstjänsternas förskönande.


Man kan inte tala om vår kyrkas tjänare utan att också nämna dess vaktmästare. När min far kom hit 1885 fanns här en kyrkovaktmästare, som hette Måns Jönsson (kallad Strannamånssen). Han blev avskedad 1892, för det hade gått åt alldeles för mycket nattvardsvin de sista åren, och man visste, att både han och hans gumma, som städade kyrkan, gärna tog sig en ”tår på tand”. Lönen under hans tid var endast 25 kr om året.


1892 fick vi en ny kyrkovaktmästare, som hetter Ola Persson och var skräddare. Han kallades alltid Skepper. (Antagligen hade där funnits någon skeppare i släkten). Det var en gammal hedersman, liten och kutryggig. Jag kan se honom när jag vill komma knekande över skolebacken alltid med något att bära. Han var oftast åtföljd av sin gumma, mor Skepper. Vi barn hade en väldig respekt för dem. Vi brukade ofta leka på kyrkmuren och springa där. Detta tyckte Mor Skepper inte om och brukade köra bort oss. Så vi sprang gärna undan, när vi såg dem komma. Vi hade väl lite dåligt samvete.


Deras största omsorg gällde kyrkan och kyrkogården. Där var också väldigt putsat och fint. Ibland kunde man på kyrkogården få se en underlig syn. Där gick ofta en ko på bete på gräsmattorna under sommaren. Det var Skeppers ko. En kyrkovaktmästare på den tiden hade inte så mycket betalt, så de måste ta tillvara alla tillfällen för sin försörjning. De första åren var lönen endast 35 kr om året för att så småningom stiga till 200 kr. Men då var vi långt inne på 1900-talet. Det var ett mycket nitiskt vaktmästarepar. När jag var mycket liten frågade jag på en gång, om det var Skepper, som var Gud, för han var ju alltid i kyrkan. Skepper är inte ett öknamn, det är ett hedersnamn för en gammal from och rättskaffens rinkabybo. Han dog 1914, då hade han varit vaktmästare vid Rinkaby kyrka i 22 år.


Nästa kyrkovaktmästare här var snickare Sven Hansson, som också han bodde i närheten av kyrkan. Nu var sysslan lite bättre betald. Han skulle få 250 kr om året. Han var en mycket plikttrogen man, han också, av den gamla knektsläkten Glans. Han fick tjänsten 1915 och hade den kvar i 40 år, alltså till 1955, då han efterträddes av sin son, nuvarande kyrkovaktmästare Robert Hansson. Sven Hanssons lön hade med tiden gått upp till 5000 kr. Numera är sysslan heltidstjänst och skötes av sin innehavare på ett föredömligt sätt.


Ja, så har det varit i Rinkaby kyrka under en mansålder. Vi Rinkabybor är våra förfäder här stor tack skyldiga, som inte på 1800-talet, när kyrkan var så förfallen, så man knappast ansåg den värd att reparera, helt enkelt rev ner den och byggde en ny. Tänk, vilken klenod vi då gått miste om. Varför den blev så förfallen? Ja, det är en annan historia, som jag får berätta för er en annan gång. Vi är också mycket tacksamma att den blev så vackert restaurerad 1952. Låt oss bevisa denna vår tacksamhet mot de gamla Rinkabyborna genom att gå i kyrkan i jul, visa dem att vi också kan fylla vårt vackra, gamla tempel, liksom de kunde på de stora högtidsdagarna.




Författare: Tyra Östberg

Publicerad: IOGT-föreningens Hembygdens Jul år 1968