Rinkabys Historia

                          -  samlade historier från Rinkaby, Skåne.

               

Baltutlämningen - en skamfläck i svensk historia

Sidan kommer att uppdateras med bilder!


När andra världskriget var slut flydde soldater, som stridit för Nazityskland, från Kurland, över havet till Sverige. Vid ankomsten blev de placerade i interneringsläger ibland annat Rinkaby. Internerna hade tjänstgjort i tyska Wehrmacht eller i Waffen SS och trots att de inte kunde bindas till individuella krigsförbrytelser så ansågs det vara befogat att så länge (innan hemkomst kunde ordnas) hålla de i interneringsläger för att sedan utlämnas till Sovjet vid tre olika tillfällen under hösten 1945 och början av 1946. I efterhand hävdas det att någon folkrättslig grund för interneringen och utlämningen inte fanns, utan att det skedde utifrån en politisk dimension. Detta upprörde och engagerade många svenskar, dock utan att man fick gehör hos Per-Albin Hanssons regering, vilken i och för sig försökte backa från överenskommelsen med Sovjet, för denna oro om vilket öde interner skulle gå till mötes på grund av att de hade stridit för Nazityskland, (Gerner, 2004). Var Sverige så neutralt som man hävdade?


Interneringslägret i Rinkaby öppnades i september 1945 och sedermera öppnades även ett läger i Gälltofta i oktober 1945. Här hölls internerna ”fångna” till dess att beskedet om utlämning kom i november. En opinion skapades i Sverige som ville förklara internernas asyl- och flyktingrätt, dock utan att lyckas, och till och med Kung Gustav V bad Stalin att skjuta upp utlämningen, även det med avslag. Ett tappert och lyckat försök att skjuta upp utlämningen skedde den 27 november då man gjorde en läkarvisitation av internerna och många skickades till sjukhus. Således sköts utlämningen upp av ”medicinska skäl”, men i själva verket var det snarare av politiska skäl. Utlämningen var dock ett faktum och desto närmare den kom blev internerna allt oroligare och började begå självstympning och självmord för att slippa undan utlämningen. Den första utlämningen skedde den 3:e december 1945. Den andra utlämningen skedde den 14:e december 1945, under våldsamma förhållanden, och nu lämnade man även ut de skadade interner som fanns inlagda på sjukhus. Den tredje utlämningen skedde den 25:e januari 1946, också den med stor våldsamhet, och internerna utlämnades även denna gången via fartyg som avgick från Trelleborg mot Sovjet. Ett 100-tal interner utlämnades aldrig och det var främst kroniskt obotligt sjuka som bedömdes ha mycket kort överlevnadstid kvar, (Forslund, 2004). Allt som allt berördes cirka 2700 stycken interner av utlämningen. 


Den förste lägerchefen för Rinkabylägret hette Helmer Mörner och var officer och av grevlig ätt. Mörner kunde även skryta med att vara OS-guldmedaljör i Fälttävlan 1920 (anekdot, hästen Germania lär vara uppfödd på Alfåkra i Rinkaby). Han hade en vänlig inställning till internerna och beskrivs ha haft  ”frihet under ansvar” som ledord. Inställningen avspeglades när internerna fick lov att vistas och jobba runt om i byarna med bland annat bet- och potatisplockning samt skogsarbete. Hos Möllerstedt Snickerifabrik fick intern Martin Eichelbaum arbeta som snickare och 1-2 stycken interner arbetade i Holmkvists Smedja.  Ytterligare ett par stycken interner arbetade hos Erik Andersson på Rinkaby Motorverkstad, (Bojs, 2004).  Mörner ville värna de goda relationerna med internerna och lät dem behålla sina militära tjänstgöringsgrader. Det dröjde inte länge innan lägerledningen förstod vinsten med att hålla en militär ordning i lägret, eftersom det innebar färre bevakningspersonal och man drog nytta av interner med goda ledaregenskaper. Men med frihet under ansvar kom också kontakten med en allt större omvärld och det var några som lyckades fly mellan den 9-14 oktober 1945. Sedan skedde en tragedi den 20:e oktober när en ung tysk vid namn Paul Helfsgott sköts till döds av en vaktpost som misstog honom för att försöka fly när han egentligen var på väg för att rykta Mörners häst. Mörner fick härmed stor kritik för ordningen i lägret och avsattes som lägerchef. En annan förklaring är att utlänningarna nu närmade sig och man behövde en lägerchef med högre militärgrad. Mörner var major och han avsattes den 24 oktober 1945. Mörner ersattes med Överste Holger Stenholm som stramade upp rutinerna genom att bland annat stärka befintliga staket med taggtråd. Lägerområdet fick också vara upplyst under dygnets mörka timmar och man placerade ut blodhundar i noga uträknade löplinor runt om staketen. Detta skapade stor oro i lägret och man fick börja separera internerna utifrån nationalitet.  150 stycken Tyskar förflyttades upp till Gälltoftalägret.


Den 21 november mottog Nils Leuhusen namnlistor inför de första utlämningstransporterna och redan dagen efter bröts de goda relationerna och förtroendet mellan vakter och interner, vilka fick sluta arbeta både utanför och inuti lägren. Det hemlighetsstämplade faktum att utlänningar skulle ske blev nu känt via Radio Moskva som hördes av internerna som såklart blev mycket upprörda. vi Internerna svarade med att matstrejka och anlade rymningsvägar så som underjordiska gångar. Vakterna svarade med att strama åt säkerheten ytterligare och upprättade en taggtrådsstängslad gång till matsalen som kantades av poliser som föste internerna. Man vidtog också rakningsförbud då självmordsrisken ansågs för hög.


Den 30 november gjordes en kupp där polis blixtöverföll internerna för att kunna evakuera inför den första utlämningen. 41 stycken interner hann med att allvarligt skada sig själva och några avled till och med. En dag senare avgick tågen till Trelleborg med 396 respektive 155 stycken interner. Den 3 december avseglade sovjetiska Kuban från Trelleborg med sammanlagt 1610 interner. Vid efterkontroller fann man cirka 300 man i underjordiska gångar och grävda hål inne i lägren samt utspridda på sjukhusavdelningar i Kristianstad och Hässleholm. Den 10 december strukturerade man åter upp lägren och samlade ihop främst de tyskar som låg kvar på sjukhusen. Dessa utlämnades sedan i den andra utlämningen den 14 december, återigen från Trelleborg men i fartyget Beloostrov med 528 interner. Ironiskt nog använde Sovjet amerikanska Libertyfartyg (Karlsson, 2015).  Nu lämnade man även ut svårt skadade interner och försökte rättfärdiga detta genom att använda ett typ av sjukvårdsfartyg. På Juldagen rymde 6 stycken interner och den 30 december skedde de sista dokumenterade rymningarna. Så kom den tredje och sista utlämningen den 25 januari 1946, återigen genom ett blixtöverfall inne i lägren och med avseglande fartyget Beloostrov med 230 tyskar och 146 balter. Som tidigare nämnts benådades endast kroniskt obotligt sjuka med kort förväntad livslängd, (Dahlin, 2004). (Senare under 1946 försökte Sovjet även få dessa utlämnade, men där nekade Sverige och de fick där förbli sin sista tid i livet). Totalt  behandlar   hela utlämningen 2518  interner, varav 146 balter och resten tyskar samt andra nationaliteter. Förslag finnes därmed  att utlämningen borde kallas Tysk- och Baltutlämningen , (Karlsson, 2015).   


Många bybor och svenskar vittnar om ett stort medlidande för internerna och hur de behandlades under utlämningarna samt till vilket öde de förmodligen gick till mötes i Sovjet. Bland annat begravdes ju fyra stycken interner i Rinkaby efter att ha begått självmord och det är en minnesbild som många bybor har på sin näthinna när sorgetåget vandrade nedför vägen mot kyrkan, (Bojs, 2004).


Enligt Karlsson (2015) kommer det att släppas nya dokument som ännu ej varit kända för omvärlden på grund av den 70-åriga  sekretessgränsen, vilka väntas på med spänning!




Författare: Alexandra Karlsson (2015), administratör www.rinkabyshistoria.se genom sammanfattning av;

I Baltutlämningen Skugga – internering och utlämning av tyska militärflyktingar via lägren i rinkaby och Gälltofta 1945-1946, sammanställd av Föreningen Gamla Christianstad år 2004 (redaktörer Anders Bojs & Leif Mårtensson, tryckt på Kristianstad Boktryckeri AB).

På ett par ställen finns också källhävisning till Karlsson 2015, vilket är Per-Åke Karlssons föreläsning på Artillerimuseet Kristianstad 2015-11-10.